Igen

Åter igen sitter jag här hjärtat slår som aldrig förr och jag känner mig rädd. Vet inte vad jag ska göra eller var jag ska ta vägen. Jag vet att det inte är något farligt men det är läskigt och jag kan inte låta bli att tänka att något är fel. Fast det är det ju egentligen annars hade jag ju inte mått såhär!

Jag vill inte leva såhär, vill inte känna såhär... Jag vill inte! Jag vägrar! Jag trodde jag skulle stå ut men nu vet jag inte riktigt, kommer jag verkligen att göra det?

// Emma

Ibland är man inte så stark som man tror

Saknad

Jag saknar honom så att det känns som mitt hjärta ska gå i flera miljoner bitar! Jag vet inte var jag ska ta vägen eller göra. Så fort jag läser något om hur mycket hon älskar honom så känns det som om jag ska gå i sönder samtidigt som jag vet att han mår bättre med henne. Han förtjänar henne mer än mig!
Jag vill säga upp kontakten för att slippa störa dem och för att själv plågas men jag vet att jag inte kan för jag ÄLSKAR honom för mycket och hoppas än på att det ska bli vi. Även om jag vet att så är inte fallet...

// Emma

Älska den som förtjänar det minst, för då behöver den det som mest...

Lika dant vart år!

Varje år ser jag fram emot en jul med familjen och varje år blir den lika hemsk! Körde hem till mamma vid 12 och då var hon redan full! Jag får ställa mig och fixa jansons och hon ligger halvt däckad i sängen. Hon påstår att hon har ont så då kan hon inte göra något! Men dricka kan hon! För fan! Det är väl inte bara hon som har ont? Jag har också så äckligt ont så det finns inte! Men jag gnäller inte och super inte och ändå så ställer jag mig vid spisen, går till jobbet och städat hos mig själv och även ibland hos mamma.

Julen borde inte få finnas!

// Emma

Trött, känslor och tomhet!

Är trött så att kroppen knappt lyder mig, armarna går knappt att lyfta för att de är för tunga. Hjärtat slår hårt och jag är orolig så kommer väl en ångestattack senare i kväll så att jag inte kan sova i natt heller.

Sitter och tänker på att jag nog inte har bearbetat min mormors död känns fortfarande som om jag hade ihjäl henne att det är mitt fel att jag inte gick till henne när jag hörde hur dåligt hon mådde. Jag kanske kunde ha gjort något!!

Saknar mormor! Jag vill till henne men hur? Jag har ögonen på mig från alla håll!

Hade tenta idag dessutom gick lika (icke)bra som vanligt... Kanske borde hoppa av nu så man slipper bli utslängd!

Känner mig äcklig för att jag har ätit (eller inte ätit) fick i mig en naturdiet innan idag och en halv macka, inte mycket men ändå så känns det som jag har ätit för mycket!

// Emma

Vill att detta elände ska ta slut! NU!

(Förlåt för det röriga inlägget)

Pigg

Här sitter jag pigg som en lärka. Jobbat kvällen, sen när jag kom hem så började jag stryka gardiner och sätta upp dem. Just nu har jag en paus för jag har en sådan satans värk i kroppen så jag kan knappt röra mig!

Ska snart resa mig upp och sätta upp de sista sen kanske jag tar ett röj och städar undan så jag bara behöver dammsuga senare idag. Får se, är ju inte trött men kan ju inte väsnas för mycket har ju trots allt grannar!

// Emma

Det är svårt att se andra människor lida och det låter hemskt att man hoppas på att de får lämna livet här!

Jag känner mig körd i bottnen. Jag vill inte gå upp ur sängen utan bara ligga kvar här utan mening att finnas till i huvud taget! Jag förstår inte hur detta kan hända en gång till. Borde det inte vara över snart? Varför lever jag i detta liv när det bara är plågor runt om mig, jag är inte gjord för att orka hur mycket som helst!

Förstår inte hur jag ska orka, förstår inte hur jag ska ta mig upp från detta träsk! Hur kommer det gå när jag inte vill ta mig upp ur sängen? Hur ska det gå när du inte finns kvar?

Ska i alla fall klara mig till onsdag då det är begravning, får visa mig där för familjen.

// Emma

Livet har ingen mening, allas liv tar slut någon gång jag vill bara få slut på mitt lite tidigare!

Lögnare

Jag tänker inte fortsätta mer! En till har lämnat oss i stor saknad och jag orkar inte mer, orkar inte med mer problem. Som jag inte har nog med dem.

Fast det är klart är ju en lögnare som bara hittar på så kanske ljuger om detta också?!

// Emma

Livet är inte värt den smärtan som den orsakar så därför är detta rätt beslut!

Hur?

Hur kommer detta sluta? Sitter här helt förtvivlad, helt tom, men ändå så fylld av alla dessa känslor. Hatar verkligen mig själv, hatar mitt liv och skulle inget vilja något hellre än att försvinna! Lämna denna planet och se vad som finns bortom detta liv, bortom denna verklighet. Det hade varit underbart att få försvinna, få lämna allt! Ingen hade ändå märkt det!

// Emma

Jag är redan död!

Tentan över!

Idag var det tenta i juridik. Jag hade pluggat alldeles för lite men varit noga med att märka ut i lagboken vilket antagligen räddade mig. Tentan kändes som den gick bra och förhoppningsvis, det känns så i alla fall, klarar jag den.

Kvällen efter en tenta brukar vara underbar, behöver inte lyfta ett finger och man kan släppa skolan för ett tag, i alla fall över helgen, men i kväll är det annorlunda. Det känns som jag sitter och väntar på domedagen som ska komma i morgon när Kerstin kommer hit. Vet inte om Mattias har fått fatt på henne än men jag tror det, han trodde det, vi får väl se i morgon. Jag lär ju få reda på det.
Jag är nervös och hungrig, samtidigt som jag inte är hungrig utan illamående. Vet inte hur kvällen kommer sluta, antagligen med ångest i sängen men det är jag van vid så kanske inte är så farligt.

Skulle ha städat och bakat i kväll men det har inte blivit, dammtorkade storarummet men inte mer och bakat har jag inte gjort så får inte sova ut i morgon heller för då ska detta göras. Illa tvungen, minst med städningen.

Sen i morgon tänker jag dricka, första gången på evigheter, första gången detta året, eller har ju drukigt men inte blivit full vilket jag tänker bli i morgon. Tänker fly för en kväll vara glad och må bra, sen på lördag mår jag väl som jag förtjänar men då tänker jag bara vara hemma och ta det lugnt och kolla film.

Sen på söndag fyller underbara Anya två år. Gud vad tiden går fort! Ska ha halloween tema, utan att det är läskigt. Jag ska använda min balklänning och bli en "skönhetsdrottning" eller liknande. Synd bara att man inte har hittat något tjockt sidenband som jag skulle använda. Men har balklänning, skor, väska och tiara så kan nog klara mig på det, hoppas jag.

Nej nu började Criminal Minds igen så back to the tv innan sängen.

// Emma

Ibland blir det inte som man har tänkt. Tack för vissa underbara människor som finns i min närhet, både på avstånd och i närheten!

Mänskligt?

Detta kan inte vara mänskligt, det kan inte vara mänskligt att ständigt må såhär. Att ständigt bara se svart framför en, att känna ett sånt hat att man inte har någon energi kvar.

Jag håller på att falla tillbaka i gamla mönster, saker jag inte gjort på flera år! Saker som jag egentligen inte förstår mig på att jag gör men känns som jag måste göra för att stå ut. Nöden har ingen lag sägs det? Det känns som detta är nöd, känns verkligen som det är nödvändigt att göra för att orka ta mig genom resten av kvällen, natten, livet. Något som jag måste men inte vill göra.

// Emma

Låt detta få ett slut, låt mig få slippa lida!

Vems fel är det?

Hur ska denna dagen sluta? Varit hos Kerstin idag och pratade om mig själv och mammas man. Skrev lite om varför jag var så arg på mig själv och kunde inte sluta stirra på att det var mitt eget fel. DET ÄR MITT EGET FEL! Det ekar i mitt huvud och det kvittar hur hög musik jag har igång för det enda jag hör att det är mitt fel!

// Emma

Det är mitt fel ingen annans!

Att vara eller icke vara?!

Idag är det en sådan dag jag inte vet vad jag känner eller hur jag mår. Känner mig som en smutsig hora, samtidigt som jag ändå mår rätt bra och ändå rätt dåligt. Hur kommer det sig?!
Är så trött på detta så trött på att pendla, må dåligt och att behöva byta "mask". Jag vill kunna vara mig själv, vill kunna må bra men det kommer aldrig att hända.

Det är meningen att jag alltid kommer vara smutsig, alltid vara äcklig och det kommer alltid vara mitt fel det som har hänt! Ingen kan komma och säga något annat!

Hur länge klarar jag detta?

// Emma

Jag är en hora och kommer alltid att vara det!

Hej du sömnlösa natt!

Ja, jag fick ju sova två nätter de senaste veckorna. Nu ligger jag här, klarvaken och inte det minsta trött. Jag skulle kunna käka alla mina tabletter och jag hade fortfarande inte blivit trött! VILL SOVA! Är nog några nätter sedan jag sov mer än ett par timmar. Jaja får väl stå ut.

Ska i alla fall till Kerstin i morgon/idag och får väl se vad hon säger...

// Emma

Sömnlöshet är en förlägning på dagens lidande.

Trött

Så trött på att må dåligt just nu, är så trött på att mamma dricker och att hon har börjat smyga med det. En sak som är säker att jag märker direkt när mamma har druckit eller när hon är bakfull. Är så trött på att må dåligt så vill inte ens stiga upp om dagarna, inte minst nu när det börjar bli höst, kallt och mörkt.

Vet inte längre om jag vill ha hjälp eller om jag inte vill ha det, ska jag sluta eller inte. Orkar jag ta mig dit, orkar jag prata, ingen aning om jag ska vara ärlig. Kommer ändå aldrig må bättre så vad spelar det för roll.

Att orken bara kan försvinna på detta sätt är helt otroligt, för någon dag sedan mådde jag ändå ok eller gjorde jag? Det kanske bara var som att jag stängt av, inte ville eller orkade mer? Hur f*n ska jag orka? Hur är det meningen att jag ska ta mig igenom dagarna som ändå är så plågsamma att jag inte ens vill ta mig genom dem.

Det sägs att sömnen är viktig för att må men jag då? Jag vill inte ens sova, vill inte drömma, vill inte se allt fler gånger, vill att det ska vara slut. Vägrar sova, vill inte!

// Emma

Sömn är läkande men för mig, för mig är det bara en upprepning...

PS. Grattis bror min på din 35års dag! DS.

Smuts, smutsigare och smutsigast

Känner mig smutsig, äcklig och varje cell av mig skriker DUSCHA! Att duscha tre gånger på en dag kanske inte är något att rekommendera. Men om jag nu inte rekommenderar det själv varför gör jag det då? Varför tillåter jag mig skrubba tills jag blir helt röd och varför duschar jag när jag vet att det inte hjälper ett skvatt?!

Orkar inte med skolan i morgon så blir att vara hemma och plugga...

// Emma

Det finns två olika sorters smuts, det finns damm m.m. som är smutsigt sen finns det jag.

Livets mening...

Allt känns så meningslöst, så tungt. Hela jag skakar och mitt hjärta sitter i halsgropen, jag vet inte längre vad som är upp eller vad som är ner. Jag har ingenstans att ta vägen, ingenstans att vara eller rymma. Ingenstans där jag kan gömma mig ifrån mig själv.

Det sägs att hoppet är det sista som överger en människa, men det kan inte stämma. Hoppet är borta sedan länge så jag vet inte varför jag stannar kvar, varför jag kämpar för det finns ingen mening med det. Det finns ingen mening med livet och det finns egentligen ingen mening med att kämpa. Jag antar att jag fortsätter kämpa för att jag är så nedras envis, för envis för mitt egna bästa.

Jag är på väg neråt igen, kommer jag någonsin kunna ta mig upp eller är det en hopplös cirkel under ytan som kommer pågå resten av mitt liv, jag tror det. Jag kommer inte klara det men ändå stannar jag kvar, är det mitt egna sätt att straffa mig själv, eller vad är det jag håller på med? För det kan inte vara meningen att jag ska må bra, för det är för sent, för sent för att jag ska ställa mig upp på mina ben igen. Jag kommer för alltid krypa på mina bara knän för att ta mig fram här i världen, jag kommer inte ha styrkan till att ställa mig upp och om jag får det så kommer det vara för sent för då har musklerna, orken, förtvinat.

Jag är bortom räddning, bortom livets lycka.

// Emma

Även om envishet är en bra egenskap kan den ibland vara i vägen för det man vill.

Mår dåligt! Äter nästan inte längre, sover nästan inte....

Måste försöka sova i natt, ska till det nya jobbet i morgon!

// Emma

Borde

Det borde vara lättare att släppa taget än vad det egentligen är. Det är så svårt och jag kan inte släppa, jag spjälar emot med alla musklerna, nerverna, ja allt jag har för att hålla mig kvar här. Att uthärda några dagar, veckor, månader till. Så länge som det behövs!

Framtiden och det nya livet står runt hörnet och jag vågar inte släppa det gamla.

// Emma

Borde egentligen släppa

Inga ord

Jag har inga ord kvar, de är som bortblåsta. Mitt ordförråd existerar inte längre utan har förtvinat tillsammans med mig själv. Jag låter mig själv sjunka in i djupet där allt är svart. Jag hittar inte längre ljuset av grottan jag är i. Känns nästan som om jag är redo att ge upp, försvinna och inte komma tillbaka. Bryta löftena som jag gett både mig själv, Mattias, Kerstin och några andra. Men detta går verkligen inte, kan inte leva såhär!

// Emma

Om jag inte hade varit så envis hade jag inte mått såhär...

...

Fortfarande vaken och inte trött!

Ångest, igen?

Känns som nålar som sticker in i huden, andas häftigt och kan inte lugna ner mig. Känns som jag kommer dö. Även om jag vet att så inte är fallet så känns tanken skrämmande. Har varit på konstigt humör hela dagen och bör väl ha sett detta redan i morse när kroppsdelar somnade, jag gungade utan anledning, kunde inte sitta stilla med mera. Jag bör veta bättre om vad som skulle komma, veta mina tecken, veta känslan.

Vill bara att det ska ta slut...

// Emma

Jobbar

Jobbar och står i för att slippa, slippa tankarna, känslorna och vara mig själv. Jobbar så mycket jag bara kan och har knappt tid till något annat. Hade gärna jobbat dygnet runt utan att sova, utan att äta och utan att tänka. Tankarna förföljer mig och jag försöker springa ifrån dom, bort från dom för jag orkar inte. Vill inte tänka, vill inte känna. Bör inte, ska inte!

Tankarna kommer när jag slappnar av och varje dag, varje timme blir de värre, starkare och mer outhärdliga. Hur länge ska man orka, hur länge ska jag kunna? Jag vill vara den jag en gång var, den som klarade det mesta utan att ta åt sig, klaga eller tänka efter. Nu är jag den som tänker hela tiden, är som en svamp när det gäller att ta åt sig saker och den som tänker alldeles för mycket.

Satt vid en av mina gubbar i natt för att försöka få honom till att somna och kom på mig själv med att sitta och gunga, gunga bort ångesten, gunga bort tankarna. Att gunga har länge varit ett sätt för mig att komma bort men nu fungerar det inte längre, jag gungar tills jag mår illa, häftigt fram- och tillbaka, fram- och tillbaka men ingenting händer. Tankarna finns kvar och känslorna lika så.

Nu tog tankarna överhand igen får väl avsluta med ett osammanhängande inlägg...

// Emma

Framåt å bakåt, Framåt å bakåt, Framåt å bakåt...

Var ett tag sen!

Det var ett bra tag sen jag släppte på alla hämningar och hade roligt! Riktigt roligt. Att få vara sig själv, den spralliga, knäppa och den som inte bryr sig ett skit om vad andra tycker om en.
Varit iväg fyra dagar på läger som började som skit, första dagarna var jag fast besluten på att åka hem men det vände, som tur var. Stannade och upplevde hur det var att må bra! Skita i allt och alla och bara vara jag!

Helt underbart och Scouterna är återigen en del av mitt liv, en positiv del! Var ett tag sedan. Var inte många från kåren i år 20 stycken sammanlagt och det lät lite mesigt när vi tog kårropet på avslutningen när vi bara var sju stycken. Och mot all förväntan drog vi hem två priser, ett med kåren vi bodde med och ett själva. Så vi lät ännu mesigare när fyra av oss gick upp för att ta pris och vi tre satt kvar och tog ropet! Men, jag trivdes som fisken i vattnet och kan inte bärga mig till Camp Bjäre! En vecka utan skit och bara leva! Älskar det!

// Emma

Kårrop
Vi är scouter tända gnistan,
våran band får aldrig brista,
vi ska kämpa till ärans topp,
ingen eld får brinna opp,
Perstorp Perstorp Perstorp!

Vänder!

Här gäller det att vara med! Efter en bra dag kommer det dåliga! Allt skit kommer över en på en gång! Alla tankar, känslor och kommentarer kommer ifatt mig. Jag måste verkligen lära mig att stänga av igen om det så ska kosta glädjen jag har börjat känna. Nu när man har börjat känna glädje igen så faller man djupare tillbaka! Längre ner än vad man var sist, djupare ner i havet av känslor och orken för att simma upp tar allt mer energi, allt mer ork och allt mer vilja.
 
Jag vill inte känna dessa känslor, jag vill inte tänka dessa tankar och jag vill inte ha kommentarerna ekande i huvudet. Jag vill inte, orkar inte. Vill ge upp, ge upp hoppet om att det kommer bli bra, ge upp hoppet om att må bra.

Hoppet ska försvinna för det är mer skadande än till nytta. Det drar mer ork än vad det ger. Hopp är inget för mig, snarare ett hopplöst ord som inte ska finnas i mitt ordförråd. Det ska försvinna! Bort!

Hoppet är inget för mig. Bara en plåga likt de andra orden, kommentarerna och känslorna som finns inne i mig. Inne, redo att komma ut, men jag släpper inte, släpper inte taget om muren jag har byggt upp. Det är mina känslor och jag ska behålla dom. I tryggt förvar i mig själv, där de hör hemma. Ingen ska få öppna mig, inte ens jag själv. Inte igen.

Har aldrig varit som nu, känslorna är där de ska men ändå känner jag mig konstig. Det känns fel. Allt är fel och jag gör fel, tolkar fel, säger fel och tänker fel. Ingenting blir rätt! Önskar att jag inte fanns, slapp existera men den hårda sanningen är att jag gör det. Jag finns och kommer väl antagligen alltid göra det. Tyvärr.

Som jag har sagt så många gånger så skiter jag snart i detta! Försvinner här ifrån men som vanligt kan jag väl inte hålla det simpla löftet! Värdelös på att kunna hålla saker! Varför lovar jag saker jag inte kan kan hålla?

Lögnare bör inte finnas, lögnare borde inte få stanna på denna jord! - En klok person.... i alla fall när det gäller denna lögnaren....

// Emma

Jag är en lögnare som inte borde finnas....

Glädjeämnen

Humöret är tillbaka, det går upp för att dyka ner och sen upp igen. Pennlandet gör mig knäpp, eller knäppare än vad jag redan är. Men trotts mitt pendlande humör så hittar jag små glädjeämnen i denna grymma värld.

Tanken på att skolan snart är slut, tanken på sommar med Marlene, havet, flytt, läger och jobba! Vilken underbar känsla det är av att bara tänka på det! En känsla jag kan leva ett tag på. En känsla av frihet och hopp, glädje och lycka!

Glädjen och stödet jag får av människor runt om kring mig är obeskrivlig.Ett stort tack till de underbara människorna som faktiskt finns i mitt liv!

Bjuder på en väldigt gammal "dikt" som jag skrev för några år sedan...

RosenRasande!

Blir så arg, så förbannad! Ja rosenrasande! Att man ens kan slänga ut sig något sådant, tycker inte det är rätt. Att misshandla en människa både psykiskt och fysiskt är fel! Speciellt om man gör det för att roa sig själv och för att man tycker att personen är äcklig. Det är fortfarande en person, en människa, en individ precis som du! Att förstöra en annan människa för att själv må bra är inte rätt, inte rätt alls!

Ingen människa förtjänar att bli misshandlade, varken fysiskt, psykiskt eller på något annat sätt. Alla är vi människor som kanske härstammar från samma släkte eller från samma person. Alla består vi av kött och blod, alla är vi lika egentligen, inte mer än värd än människan som sitter bredvid, inte mer värd än människan av annan ras på andra sidan jorden. Inte mer värd än den uslaste människan du kan hitta.

// Emma

Rosenrasande! Alla är vi lika mycket värda så kvittar det bakgrund, kön och sexuell läggning!

Mystiskt Maskrosbarn!

Fick idag en kommentar som jag aldrig har hört. En god vän skrev att jag var en av de mest mystiska maskrosbarnen han hade träffat. Stark samtidigt så otroligt hjälplös. Vuxen samtidigt som jag är ett barn. Har aldrig sett mig själv som ett maskrosbarn utan som en person som lever med det jag gör. Tar mig igenom dag efter dag, timme efter timme.

Ett maskrosbarn är något som växer upp till något vackert från något hårt. Som en maskros som växer upp genom asfalt. Mjukt möter hårt och blir något underbart!

Ingen aning om jag kommer kunna bli underbar, ta mig igenom livet. Kommer antagligen leva under asfalten för alltid, dömd till en evighet under den hårda ytan. Även om jag är dömd till evighet med plåga så tänker jag ge himlen en chans, ge mig själv en chans att komma ut ur plågan, ut ur asfalten, ut ur djävulens klor.

Ge livet en chans en sista chans för att visa att det finns något gott att leva för.

// Emma

Maskrosbarn är vackra, starka och några att se upp till!

Timme, Minut eller Sekund?

Vad kan förändras på en timme, minut eller sekund? Trodde inte det kunde gå snabbt! Överlycklig i ena, dåligt i den andra, en skiftning på bara en sekund.

Allt går så snabbt, jag hinner inte med längre! Från att för tre veckor sedan inte orka stå upp, söka lägenhet och vara dömd till en evighet här hemma till att sitta här med ett påskrivet kontrakt och ett inflyttningsdatum! Ojoj vad jag har hunnit med!

Flyt på hög nivå här, men ändå så slipper jag inte känslan, känslan av värdelöshet, ångest och de evigt återkommande tankarna! Tankarna jag inte kan dela med någon annan än mig själv, möjligtvis Mattias ibland.

Flytt den 7 och 9 augusti sen är jag ensam, ensam i min egna, ja min lägenhet. Kan det bli bättre? Vet inte själv om det kan bli det. Kan vara rätt läskigt att vara själv. Vad kommer att hända? Kommer jag klara av det? Hm... många frågor som det bara finns ett sätt att få svar på, genom att flytta och testa. Dock är det lite fel datum då jag vet att Mattias antagligen har semester, inte jätte bra när jag vet hur jag blir när jag är ensam.

Känner att jag är rädd att börja må bra, kommer jag kanske orka göra något som jag kanske inte hade velat när/om jag mår bra? Tankarna finns ju där och de kanske kommer hända något? Hoppas på det bästa men är rädd. Är lite som min lärare sa en gång, det är inte bara att överleva utan leva. Kommer jag att kunna börja leva eller jag ska fortsätta med att överleva?

Den ständiga rädslan om framtiden ligger som ett tryck över bröstet men känns samtidigt som framtiden kan inte bli värre än vad nutiden är. Ensamheten kommer den vara värre än rädslan av mammas man, kanske kanske inte. Jag vet inte riktigt!

// Emma

Man ska egentligen inte behöva vara rädd för sin framtid. Jobba med den istället för mot den!

Ordningen tillbaka men inte orken

Ordningen är tillbaka. Min mamma är hemma och hennes man har åkt. Vi byter ut bråk, oro över slag och bråk till alkohol, fester och oro över min mamma.

Tentade i fredags och det gick rätt käpp åt pip-svängen! Är det någon tenta jag har sagt att jag inte kommer klara så är det nog denna! Gubbe jag inte alls hade koll på och ord, ord som jag har hört men det var på gymnasiet och det kommer jag inte ihåg. Minnet mitt sviker mig!

Helgen gick fort och jag har ingen aning om vad jag har gjort! Helt plötsligt var det måndag igen och dax för att plugga... jag har inte ens hunnit att slappna av. Direkt på det igen, ett fältarbete och en ny tenta om en månad.... Usch! Kommit fram till vilka jag ska skriva fältarbetet med och vad det ska handla om. Det blir socialarbetarens roll i samverkan med olika enheter inom öppenvården...
Hoppas det går bra.

Dagen idag (igår) har väl varit bra, eller i alla fall fram tills nyss.... Har gjort så mycket och trängt undan allt så det kom i fatt mig så nu får jag sota för det, kanske borde skaffa en sotare?

// Emma

De äkta vännerna sviker inte

Tenta, ångest och ork

Är trött, stressad och irriterad! Tenta i morgon och jag kan inte ett skit, ett snyft, ja ingenting! Har inte alls orkat bry mig och berget av papper har vuxit och vuxit i jämn takt med tankarna. Tankarna svämmar över och känslorna sipprar ut. Klarar inte av tanken på att vara själv, själv med mina egna demoner, demonerna som förföljer mig vart jag än går, vart jag än vänder mig.
Känslor, tankar och plugg är mitt liv, inget går bättre än det andra och jag orkar inte mer.

De eviga tankarna som drar mig neråt, ner till bottnen på havet som bara blir djupare och djupare för varje andetag jag tar, för varje tanke jag tänker och för varje handling jag gör. Jag har fortfarande ingen aning om hur jag tar mig upp på morgonen, hur jag drar mig igenom dagarna, veckorna, månaderna!

Dagarna blir längre men inte dygnens timmar. Ett dygn kommer alltid att vara 24 timmar men men min dag är ofta 48 timmar om inte mer. Att dagen kan vara längre än dygnet.
Påsarna under ögonen är snart sopsäckar svarta som natten, medan ögonen ser ut som åar fyllda med blod.

Orken tryter och jag vet inte hur jag ska ta mig upp, upp ur havet som växer, växer som ogräset i en rosen rabatt, bara det att ingen rensar rabatten utan låter det bara växa.

Kanske ska tänka på dagens slut och ta och sova, är ju trots allt en dag i morgon också.

// Emma

Dygn och dagen är inte samma sak men de ska passa ihop.

Sömn

Jag vill få sova! Är trött, har ont i huvudet och min kropp håller mig inte uppe när jag står! Snälla låt mig få sova!

// Emma

Utan sömn är det svårt att bearbeta saker

Snart!

Snart är det tenta, på fredag, och jag pluggar så att jag storknar. Jag pluggar hela natten sen går jag upp på morgonen gör det jag måste sen pluggar jag hela natten igen.

Mår illa, är yr, hjärtklappning, jag vet vad som väntar!

Orkar inte med kvällen/natten. Orkar inte känna, inte tänka, ingenting! Jag har alla måsten som ska göras men jag orkar inte, vill inte. Inte en natt till, en timme, en minut! Låt det släppa, låt mig slippa tänka!

// Emma

Undrar när man kan köra över järnvägen igen

Ensam

Ensamheten gör sig påmind. Tycker inte om att vara själv. Allt blir så mycket jobbigare eller vissa saker blir lättare. Det är jobbigt med alla tankar, alla paranoida tankar om att det är andra här. Inbillningarna av ljud m.m.

Har fått höra att jag alltid mår sämre när jag är själv hemma för att jag börjar bearbeta saker och sakta men säkert börjar må bättre. Jag vet inte om jag köper det eller inte. Jag tror inte att jag kommer må bättre, eller kanske, kanske börjar må "hanterligt" bra. Jag vill kunna fungera som en människa igen, kunna plugga, kunna jobba och kunna ta tag i min fritid. Jag vill vara den jag en gång var!

Var med om något hemskt innan. Fick en tanke innan som kom från klarblå himmel. Jag stannade vid bommarna som gick ner och tanken slog mig direkt att jag skulle köra ut på spåret! Jag kände hur bilen började rulla framåt igen och nosen på bilen hamnade under bommarna. Helt panikslagen stannade jag bilen! Vad höll jag på med?
Nu ca. en timme efteråt sitter jag och tänker om vad som vore bäst eller inte. Tror det var tur att jag stannade bilen! Jag hade nog ångrat mig annars! Ett liv efter livet utan Marlene och han? Har svårt att tänka mig att lämna dessa personer!

// Emma

Allt är inte som det verkar!

Novell

Har inget vettigt att skria så slänger upp en gammal novell jag skrev 2007 när jag gick första året på gymnasiet.
Detta har hänt men under anda omständigheter och med andra personer. Novellen är om mig men slutet har inte hänt för här sitter jag och skriver.

    Varför just jag och varför just den dagen? Det är tankarna som snurrar i huvudet, jag som litade på honom det var ju han jag alltid kunde ringa till om det var något som hade hänt.
    Jag ligger där hemma i sängen och kan inte släppa tanken om det som hände förra veckan på jiingijamborii lägret. Jag känner hur tårarna rinner ner från kinden samtidigt som jag kollar på klockan, den är 03.01. Jag kan inte släppa tanken om det som hände och om det som han gjorde, allt var så fel.  Allt hände under den veckan som jag hade gått och längtat efter så länge att jag äntligen skulle få åka på lägret som alla har pratat om scoutlägernas läger. Allt börja så bra den veckan, den dagen. Vi hade fått den bästa platsen på det stora fältet i Rinkaby,  där vi skulle bo den veckan. 
    Näst sista dagen på detta läger var det min födelsedag som jag hade längtat efter så länge, jag älskade att fylla år på läger man blir så uppvaktad och alla på hela lägret sjunger för en. Jag fyller år den andre juli som nu inte betyder ett dugg för mig för det var den dagen allt började.
    Han stod vid den stora portalen som bestod av två trefötter som var sammansatta med plankor upptill och jiingijamborii flaggorna. Han kallade på mig och jag trodde det bara var för att han ville prata med mig om något som hade hänt. Han började prata med mig och fråga hur allt var. Han såg på mig att jag var ledsen och att jag inte mådde så bra. Han började krama mig som en tröst men stoppade inte vid det utan började ta på mig. Han sa att det skulle hjälpa mot alla problem och det skulle inte gör ont, han drog in mig i skogen som låg bredvid. Han började ta av mina kläder och sedan hans egna. Han tog på mig mer och började ta fram “den” ur hans kalsonger och stoppade den i mig, han drog den ut och in. Jag skrek och skrek, försökte be honom att sluta. Jag kände hur tårarna började komma, jag skrek en sista gång men ingen hörde, ingen kom.
    Jag har gav upp hoppet lät honom göra vad han ville, lät det ta den tid det tog. Låg i det blöta gräset och hoppades och trodde att det inte var jag som låg där, det var någon annan, inte jag, inte då och inte där var tankarna som passerade. Jag kände hur det började svida och rinna någon sörja där han har “den” den där saken som var hans privata del den som jag inte ville ha där, emellan min ben. Det kändes som jag inte fanns som om jag hade lämnat min kropp vad var det som hände var det verkligen jag som blev utsatt för det här?
    Jag känner hur mina ögon har börjat torka igen när jag ligger i sängen och tänker. Det är många frågor som kommer upp i huvudet om vad det som har hänt. Är det mitt    fel, det som hände? Har jag gjort något fel? Kommer jag kunna lita på några killar igen? Kommer min kille att tror mig? Det är några av frågorna jag inte kan få svar på.              
    Jag börjar gråta igen och försöker hitta min killes nummer i mobilen, jag hittar honom och ringer. Efter några signaler så lägger jag på eftersom det inte var någon som svarade. Jag skickar ett sms och skriver:

“Hej älskling det är något som jag vill berätta, det är något som har hänt på lägret som jag var på. Puss älskar dig ring när du kan”

Jag hör hur mobilen ringer, det är han, min älskling. Jag tar upp mobilen och svarar.
    - Hej älskling du hade skickat sms, vad är det som har hänt?
Han pratar som han aldrig har pratat innan, han låter orolig och rädd.
    - Hej älskling, jag har blivit våldtagen.
Jag blir tyst så som han, jag vet inte vad han tror om mig, han kanske tror att jag är trög? Men så kommer det jag aldrig trott.
    - Jag tror inte på det du säger jag tror du ljuger!
    - Jag ljuger inte! Jag talar sanning! Varför tror ingen mig?
Han lägger på luren och vägrar svara när jag ringer, jag får en känsla av oduglighet och börjar få panik. Har det hänt eller var det bara en dröm, en hemsk dröm? Jag skickar ett sms till en kompis som kallas för Hösse som brukar ställa upp på allt och inget. Jag skriver:

“Hej Hösse det är jag, Emma. Tror du att jag kan komma till dig? Jag mår inte så bra, jag är nere och behöver tröst.

Jag hinner tänka ett par tankar innan jag får svar där det står:

Hej Emma, jag känner inte för att du kommer till mig idag har inte tid med dig!

Jag börjar gråta och tänker är jag ensam eller inte? Jag har ingen som kan stötta mig, ingen som kan agera stöttepelare. Vem skulle jag kunna prata med, mamma? Joop? Det svaret är enkelt för ingen av dem kommer att förstå, ingen kommer att fatta.
    Jag tar fram ett rakblad och skär mig. Jag känner inget, ingen smärta, ingenting! Allt svartnar och jag faller, faller ner till golvet och vet inte vad som hände. Dog jag? Är den första tanken som kommer upp i huvudet. Jag kollar upp i taket och vänder huvudet sakta och märker att jag ligger i mitt rum varför dog jag inte tänker jag, jag vill ju dö jag har inget att leva för, inget hopp och ingen tro! Jag tar upp en kniv i min låda som jag brukar använda på scouterna. Jag tar upp den ur fodralet och känner på eggen, den är vass. Jag tar sats och sätter den i magen. Det svider och bränner, hoppas jag dör, efter tanken svartnar det.

AV Emma Abrahamsson OP1B

// Emma

Använd dig av skrivandes talang. Förvräng och ändra historian för att få ut allt du känner.

Orolig

Mamma har varit borta några timmar, rättare sagt 14 timmar, och jag känner hur oron växer. Jag låter som värsta mammagrisen!
Jag vet hur jag själv blir när jag är själv hemma. Tankarna som snurrar och jag blir sämre, så har det varit de senaste gångerna. Mamma är iväg med sin suparkompis och jag inbillar mig att hon ligger däckad på gatan någon stans. Tankar, tankar och tankar de tar aldrig slut!
Jag måste sluta tänka annars kommer inte detta gå!

Från en sak till en annan jag har inga pengar! Hittade en påminnelse till internet.... Inte bra! Sen hade jag bilförsäkring och jag ska börja gå på psyk för 200kr gången! Var fan ska jag hitta pengarna? Kommer få "offra" psyk för att spara pengar. Går dit ett par gånger och kollar vad hon har att säga. Förhoppningsvis inget jag inte redan vet. Jag får offra hur jag mår för att spara pengar, låter ju bra...

Längtar till måndag! Joop åker då, han är närgången och jag har inte orkat bry mig, vet inte varför kanske för att straffa mig själv, kanske för att jag inte längre bryr mig eller kanske att det inte kan bli värre än vad det redan har varit?
Ingen aning om varför men jaja måste säga stopp nästa gång! Han är verkligen sjuk, undrar om krig är en undanflykt?

Orkar inte mer idag! Dålig dag... Lång dag

// Emma

Om han bara är en fantasi varför drabbas jag så hårt av honom. Han finns ju inte!

Kurator?

Psyk ringde idag, 18.40? Lite sent tycker jag, men jag tror det var de som ringde en gång innan vid 5 men ändå. Satt på jobbet och en tant skrek i höga sky! Kuratorn, Kerstin, undrade vad jag gjorde då tanten skrek att hon höll på att bli mördad. och jag svarar "Eh.... sitter på jobbet?"

Jag vet inte varför jag ska gå hos en kurator när jag redan gör det? Okej de kanske har olika kompetenser men ändå jag vill ju egentligen inte byta... Känner mig så förvirrad.
Känns i alla fall bra att Mattias får följa med första gången.

Har varit en lång dag idag. (Från en sak till en annan) Var i skolan vid nio (börjar kvart över tio) för att mamma ville att jag skulle köra tidigare i och med att det var halt och snö ute. Det tog inte så lång tid för att komma till skolan, ungefär lika lång tid som vanligt.
I skolan kollade vi Charlie Chaplin (stavning?) och pratade om producent samhälle och konsumentsamhälle. Sen vid ett när vi slutade blev det raka vägen till jobbet där jag slutade halv tio i kväll. Nu blir det sängen för att sedan gå upp halv fem i morgon bitti!

God natt!

// Emma

Det finns inga dumma frågor bara dumma svar!

Livets mening

Vad är livets mening? Är det lycka så har jag nog uppfattat det fel. Just nu är det bara lidande och plågor, tankar och känslor. Jag är inte van att känna efter men nu har jag inte längre något val. Allting bara bubblar över och jag lever i ett stort känsloträsk. Känslorna översvämmar snart och det känns som jag ska drunkna.
Känslan av att man tror man ska dö, kvävas samtidigt som man får en hjärtinfarkt. Känslan av panik som kryper som småkryp upp längs kroppen. 

Orken är borta och motivationen finns inte. Varken för att bli bra eller för att klara skolan. Vad vill jag egentligen?
Jag vill egentligen få må bra och njuta av livet mer än de få stunderna jag har som oftast är med Marlene.


// Emma

Förnekande är bara ett sett att förlänga lidandet.

Sol

Solen har lyst hela dagen och det har märkts väldigt tydligt på mitt humör och hur jag har mått idag. Dagen har varit lättare än de senaste dagarna som har gått. Skönt. Dock förstördes dagen av att psykiatrin ringde och sen dess har jag varit som jag har varit de senaste dagarna, alltså helt väck.

Det var inget trevligt första intryck. En otrevlig person som var sekreterare, hon sa att jag hade fått en tid på måndag men papperna skulle antagligen inte hinna hem. Jag berättade snällt att jag inte kan på måndag för att jag är i skolan. Surt frågade hon då om det var fler dagar som jag inte kunde och jag svarade att jag inte kunde måndagar, tisdagar och fredagar. Sur blev hon och sa sedan att "då är du tvungen att byta handläggare!" Jag tänkte då att jag vill inte ens gå dit om de ska vara så otrevliga. Dessutom gick det lite väl fort för min smak. Jag ville inte att det skulle gå så fort dessutom så har Mattias lovat mig att följa med första gången.

Jag vet inte om jag kanske ändrar mig, ska jag gå dit eller inte? Vad kommer hända? Vad kan de göra? Hjälp?!?
Jag vill ha tillbaka kontrollen som jag har hos Mattias för jag vet vad han får och inte får göra mot min vilja.

Usch nu började ångesten riva på insidan, jag som måste plugga!

// Emma

Det är ditt val, tänk på dig själv. Men släpp in människor som vill hjälpa dig stå inte med allt själv.

Killar speciellt han...

Den omtalande han. Att jag inte tröttnar, att jag inte ger upp. Jag vill ha tillbaka honom i mitt liv.

Paniken är kommen, jag skakar, hyperventilerar, har ett hjärta i halsgropen som slår i 190, är yr och känner mig generad.
Orken är helt borta och jag har ingen aning om hur jag ska ta mig igenom natten. Klara mig utan att göra något dumt, det är frestande men det hjälper bara för stunden inte en längre tid. Jag vill bara få sova, vill inte ha en sömnlös natt där det blir en onödigt massa tänkande och tankar som jag inte vill ha. En massa vridande och vändande som ändå bara slutar med att jag går upp och sätter mig vid datorn.
Ännu en natt där tankarna och ångesten tar överhand. Varför har jag inget som hjälper, ingen som pratar med mig tills jag somnar.
Ingenting hjälper, ingenting lugnar och inget gör någon skillnad. Jag är dömd till att må som jag mår jag ska bara lära mig hantera det.
Vill att det ska vara som för någon vecka sedan där det gick att hantera, jag fungerade fortfarande som en människa men nu, vad är jag - ett kolli, en grönsak?

// Emma

De sömnlösa nätterna är jobbiga men dagarna med teatern är värre.

Behov

Det har blivit många inlägg den senaste tiden men jag känner ett så stort behov av att få skriva. Har många tankar och känslor som jag inte riktigt kan hantera.
Känslorna kommer ofta flygande från ingen stans och jag är inte alls beredd. Jag vet inte riktigt var alla tankarna eller känslorna kommer ifrån. Lite vet jag varför jag har de men alla? Varför så mycket nu när jag har så mycket med skolan?

Vet inte vad jag ska göra. Jag vill inte sitta här själv med tankarna snurrandes runt i huvudet. Vill höra den lugnande rösten i telefonen som får mig på andra tankar.
Hur mycket klarar en människa? Hur tar man sig igenom en dag? Hur är det tänkt att livet ska vara? Är det meningen att en person tar all skit så att tre andra kan må bra? Är det det livet går ut på? Att en mår dåligt medans andra slipper det.
Dessutom när kan man påstå att man mår dåligt? En person som har en dålig hårdag och mår dåligt för det i en vecka, räknas det som ett riktigt problem eller?
Jag vet inte svaret själv på frågan men jag vet att jag har problem! Stora problem och små problem.

Det känns som mina inlägg är sammanhängande längre.... Kanske är det ingen som förstår dem. Fast bloggen är till för mig trots allt.

// Emma

Problem är olika bara för att individerna är just individer.

Tankar

Har så mycket tankar som snurrar runt i mitt huvud. Det är ett under att det inte sprängs! Tankar om framtiden, om vad som kommer hända, vad saker ska betyda. Jag är inget annat än förvirrad just nu.
Bland annat handlar det om den omtalade honom, han jag vill ska höra av sig. Nu hör han av sig och jag vet inte vad jag ska göra. Vill han att jag ska höra av mig eller vad? Återstår väl att se. Tänker inte börja höra av mig fören han säger att han vill. Men hur ska jag bete mig, vad vill han att jag ska göra? Vill ju trots allt inte förstöra för honom och hans tjej. De verkar lyckliga och det är väl det jag vill. Att han ska få må bra och vara lycklig.

När det gäller framtiden. Jag har aldrig velat något såhär mycket som jag vill ha min utbildning och jag har aldrig trott så lite på mig själv som jag gör just nu. Bra kombination Emma, verkligen bra, du har verkligen lyckats.
Framtids tankarna har inte precis blivit bättre av att vissa andra, Mattias, inte verkar tro att jag klarar det. Eller jag vet inte vad han tror. Han kanske tror på mig, vad vet jag?. Det känns i alla fall som att han inte tror på mig. Jippi jag är verkligen betrodd, känner mig verkligen stärkt.
Borde kanske sluta tänka, börja plugga, ta mig i kragen och ställa mig upp. Utan stödhjul eller stöttepelare. Kanske inte. Det känns som om jag kommer falla ihop. Mina ben är inte starka nog, än, hoppas att de stärks snart. Vill klara mig själv, utan hjulen eller pelarna. Kommer jag någonsin att lyckas med mitt mål? Att jobba inom det sociala arbetet.

Kanske ska se om jag kan sova. Känner mig trött men om John blund kommer och hälsar på är en annan sak.

// Emma

Om vi inte kan definiera normal hur kan vi då veta vad som är sjukt?

Konstigt!

Vilka flach-backs man kan få!
Bilder av en liten flicka som skriker förtvivlat på sin mamma att hon ska komma. En flicka som skriker mitt i natten, mitt i veckan, då det är full rulle med musik, bråk, skratt, ja alltså fylla där hemma.
Flickan skriker förtvivlat för hon vill att sin mamma ska komma så att flickan kan berätta att musiken är för hög. Hon vill att musiken ska sänkas så att hon kan sova, för det är trots allt skola dagen efter.

Idag känner jag igen detta igen. Förutom flickan är äldre, musiken är inte igång och det är inte bråk dock väldigt högljuda diskussioner. Det är fortfarande mitt i veckan men inte skola men det kunde lika bra ha varit det, ska upp tidigt, ska med en kompis och kastrera katten.

Det är illa att jag inte längre bryr mig på samma sätt som förr. Desperat att få sova, att få det tyst. På ett sätt har det blivit en del av mig att mamma festar när hon känner för det, att dörren är öppen för allmänheten och att det alltid blir bråk om Joop råkar ringa. Det gör inte saken att personen som Joop hatar mest är här. Min egna far.
Joop har aldrig tyckt om min pappa för att min pappa har aldrig brytt sig om mig. Pappa är min pappa och det är inget jag kan göra åt, jag kallar honom pappa och kramar honom som min pappa och jag skiter totalt i vad Joop tycker.

Det finns en sak som skrämmer mig! Det är att jag vet om när det är dax för fylla (mer fylla än vanligt). Då det festas och mamma blir lite extra full är när:
1. Joop har nyss åkt oftast söndag kväll eller måndag.
2. Joop är på färjan och kan inte ringa (oftast då mamma passar på att festa ute)
3. Efter hon har varit "duktig" alltså varit på spanskan, rehab eller något liknande.
4. Mamma städar/har städat.
5. När det är varmt eller kallt ute (is kaffe eller kaffe gök)
6. Hon har extra ont.
7. Hon har tråkigt.
8. När hon har varit tvungen att hålla sig nykter en dag för att köra dagen efter. När hon kommer hem från att kört bil måste man ju dricka.
9. Varit och storhandlat.
10. Är sjuk.

Haha alltså min mamma dricker av alla anledningar!

// Emma

Våga visa känslor, tårar är läkande!

Psykiatrin

Det går verkligen utför! Psykiatrin nästa!
Min önskan om att få slippa livet i mellan åt har Mattias börjat ta på riktigt allvar. Tankar är inte handling inte för mig, tankarna skadar inte utan det är handlingen. Okej ingen ska behöva tänka tanken men jag har gjort det från och till i många år. De kanske kommer oftare nu men jag lever också i en annan sorts stress nu än vad jag gjorde förr. Kanske blir bättre när jag har vant mig. Kan ju hoppas.
Det känns som om jag inte är kapabel till att ta hand om mig själv och jag är rädd om vad som ska hända. Kommer jag ens gå dit? Ju mer jag tänker på det ju mer vill jag låta bli. Men det kanske inte blir bättre av det? Jag har tappat kontrollen som jag ändå har känt att jag har haft hos Mattias. Jag har en klar bild över vad han får och inte får göra mot min vilja. Men dem? Vad får de göra?
Hur ska jag få ihop min vardag? Går i skolan ca. tre dagar i veckan, jobbar, har en fritid, pluggar (pluggar inte i skolan sitter i stort sätt bara på föreläsningar). Ska jag då få in ett besök hos Mattias i veckan samtidigt som ett besök på psykiatrin? Hur kommer det att gå?
Jag vill bara att allt ska vara som förut, vill att mardrömmen ska vara över. Jag vill både spola tillbaka tiden sådär 3,5 år och sen vill jag även spola fram tiden sådär 3,5 år.
Jag vill äta kakan samtidigt som jag vill behålla den.
Jag vet inte vad jag ska ta mig till! Jag vill att allt ska sluta! Jag vill bara få vara! Vara mig själv utan bekymmer!

Usch många frågor men inga svar, vad ska jag ta mig till? Oron bara växer och jag vet inte hur eller vad jag ska göra!

// Emma

Var rädd om vad du berättar, det kan komma i fatt dig. Men låt inte sakerna vara inom dig för det kommer tillbaka när du minst anar det!

Varför?

Jag skulle inte ha sagt att det var för lugnt här hemma. Mamma drack sig redlöst full igår. Fick byta om på henne och bädda ner henne i sängen, igen. Hade ringt henne när jag kom hem och frågat var hon var. 5 minuter senare ringer hennes man på hemtelefonen och jag vägrar svara. Ringer upp mamma och hon frågar vart jag är. Jag svarar att jag är hemma och att jag berättade det för fem minuter sedan.
Hon kommer hem vid nio på kvällen och undrar när jag kom hem. Säger att jag ringde henne när jag kom hem, sen däckar hon i sängen med kläder och allt. Jag tar och hjälper henne att byta om och bäddar ner henne i sängen. Irriterad är jag nu så jag går och lägger mig och läser lite. Är trött så bestämmer mig för att sova. Somnar runt halv elva.
Vaknar vid elva igen av Alexander Rybaks låt Fairytale. Kommer på att det är min mobil som ringer och ser att det är dolt nummer. Stänger av ljudet och tänker på vem det kan vara. Sen ringer det igen, jag gör likadant men det börjar ringa en gång till. Tankarna var att det kanske är han som ringer (önsketänkande) och jag hade fel. Jag svarade och hörde att det var mamma. Hon sa att jag var kidnappad och att hon skulle ringa polisen.
Jag är yrvaken och vrålar att jag är hemma. Mamma är fortfarande helt övertygad om att jag är kidnappad. Fly förbannad flyger jag upp ur sängen och in i mammas rum där hon sitter med stora ögon och kollar på mig och frågar hur jag kom ifrån kidnapparen. Arg som jag nu är säger jag att jag har varit hemma hela tiden och att hon inte bör dricka sig så jävla full att hon inte har koll på vart jag är och att hon alltid blir så full att hon inte kommer ihåg saker.
Tillbaka i sängen ligger jag och vrider och vänder mig, oförmögen att sova. Tankarna flyger rundor i huvudet på mig och jag kände återigen för att ge upp. Jag försöker läsa, tänka på fyrkanter, räkna får, läsa om vetenskap och titta tv. Ingenting fungerar och det resulterar i ännu en sömlös natt då jag vill ha ett par armar om mig som är så trygga så att jag somnar utan problem, vaknar utvilad och jag vet att det väntar ännu en sådan natt.

Undrar om han har börjat igen, tycker inte om hans sätt att vara, jag stelnar och slutar andas för en kram. Hoppas inte!

// Emma

Den som väntar på något gott väntar inte för länge, eller?

Stress, misslyckan och lyckan

Dax för ännu en svacka längre ner hann inte ens ta luft. Luften i mig håller på att ta slut och jag kvävs långsamt i mina egna tankar och känslor. Måste verkligen släppa taget om dem.
Jag är trött, lätt irriterad och ledsen, väldigt ledsen. Jag har kanske förlorat en person som betyder mycket för mig och som jag har sårat mycket, och jag vet om det. Jag vet det mycket väl!  Jag vet inte varför jag sårade dig, kanske för att jag var rädd att berätta det, kanske ville skydda dig, ge igen.... Jag vet verkligen inte, hade jag vetat hade jag berättat.

Har mycket i skolan just nu känner jag. Nyss haft omtenta, vilket inte kändes bra men när det känns som det inte har gått bra så brukar det ha gått bra så hoppas på det bästa. Har mycket att ta igen samtidigt som jag har allt det nya att hålla koll på. Dax att ta och lyfta sig själv i håret som Thomas hade sagt. Men jag orkar inte. Hade jag inte varit så jävla envis så hade jag gett upp för väldigt länge sedan.

Det har varit lugnt där hemma för en gångs skull men jag tycker inte om det... Den tystnaden, nykterheten som ligger här hemma. Det är för tyst, för lite bråk, för lite fylla och för lite annat! Tycker inte om att ha det lugnt för då måste jag hitta annat att göra för att slippa de plågande tankarna som dyker upp. Tankar som värdelöshet, hopplöshet, svek, ilska och "vill inte leva" tankar. Jag vill inte leva men jag vill inte dö tankar finns ofta men vad är det egentligen som håller en kvar på jordelivet?
Är det min kära vän Marlene eller är det personen jag kanske har förlorat. Antagligen både och. Jag klarar mig verkligen inte utan Marlene och jag verkar inte klara mig utan honom heller. Varför inte?

Han var en av de första personerna jag verkligen kunde lita på. Det var han som höll om mig när jag grät (jag kunde gråta hos honom utan att skämmas). Marlene betyder också otroligt mycket för mig men jag har nästan aldrig gråtit inför henne. En gång fick jag panikångest i skolan och en gång när jag var jävligt förbannad hemma hos henne. Det kan ha med att göra att vi nästan aldrig är själva en längre stund eller så är det något annat. Jag skiter i vad det är bara jag är med henne.

Det börjar bli lite svårt att visa sig glad i skolan och här hemma när jag inte är det. Ja jag kan skratta åt saker jag tycker är roligt och jag kan vara hyfsat glad men det var ett bra tag sen jag verkligen var "genom glad". Jag vet när det var senast.... mormor levde? antagligen. Allting har bara gått utför sen dess men än sitter jag här. Tänker tankar utan handlingar och så länge det är så så är det väl inte så farligt?

Nä nu ska jag fortsätta tänka mina tankar och titta tv för att sedan läsa och försöka sova (hatar när jag inte kan somna)

// Emma

Man kan inte mer än att be om förlåtelse och hoppas. Det ligger inte längre i dina egna händer.

Dröm eller Verklighet

Vad är dröm och vad är verklighet. Jag har ingen aning längre jag kan inte skilja på mina drömmar och verkligheten. Min utbildning håller på att gå i kras mitt mående är i botten.
Det gör inte saken bättre att han ville att jag skulle vara ärlig! Han fick adressen till min blogg och nu klagar han! Jag vet inte hur jag ska ta mig igenom en dag till! En dag fylld av sorg, hat och lögner. Nu har jag öppnat mig helt dax att du antingen accepterar att jag har undanhållit saker och förvrängt sanningen! Jag har förlåtit dig dax att du förlåter mig!

Verkligheten är för hård! Jag vill återgå till drömmarna om att allt var bra!

ORKAR INTE MYCKET MER! Jag är bara en människa och sist jag kollade hade alla människor brister

// Emma

Undanhåll sanningen om du vill men den slår hårt tillbaka!

Jag hade tänkt att jag inte skulle lägga upp bilder på min blogg men jag måste verkligen bara dela med mig av världens mest underbara människa som någonsin har gått på denna jorden men som nu är den vackraste ängeln på himlen! En saknad efter denna personen kommer alltid att finnas! En djup sorg som aldrig går över men som man kan lära sig att hantera.

Jag vet inte hur jag har tagit mig igenom de snart 3,5 åren utan denna människa i mitt liv.

// Emma

Låt inte smärtan styra över er utan styr över smärtan och hitta ett sett att leva med den jämsides.

Fyrkant Emma Fyrkant!

Allas liv består av upp- och ner gångar, toppar och dalar. För min del är dalarna väldigt djupa och det gör topparna väldigt höga. Ibland känns det som dalen är ett bottenlöst hål som jag aldrig kommer komma upp från. Gång efter gång lyckas jag överträffa mig själv och ta mig upp ur dalen/hålet för att få en nypa luft och ny kraft sen tar jag åter igen ett djupdyk ner. Djupdyken blir fler men i perioder mår jag bättre än vad jag har gjort på flera år. Men denna dalen är djupare än vanligt och jag ser bara svart. Jag trodde inte att personen skulle lämna mig på det sättet som han gjorde. Egentligen har han inte lämnat mig utan han har bara hittat en annan och jag lät honom. Det var egentligen mitt egna fel för jag ville inte visa vad jag kände för honom. Om jag tänker efter ville jag inte ha honom men nu när han är med en annan vill jag bara vara med honom och ha honom för mig själv. Vill inte att han ska lämna mig. Inte igen!

Som vanligt när jag tänker kommer trycket! Trekant, fyrkant inget hjälper längre. Bara vänta ut det, stå ut som med allt annat jag lever med.

Jag känner verkligen av pressen från alla håll just nu. Saker som jag måste hinna med, personer som lämnar min sida, förväntningar att leva upp till och sen vill jag också hinna med att leva. Leva är något jag gör väldigt sällan, de gånger jag verkligen lever är de gånger jag är med Marlene.

Marlene är min fristad och hon kommer att få stå ut med mig i många år!

// Emma

Lev i nuet och låt inte det bakomvarande påverka dig!

Fingerkännaren

Ett tag sen man skrev igen. Har mina perioder då jag inte alls känner för att skriva. Jag har egentligen saker att skriva om men jag vet inte hur jag ska skriva det, hur jag ska formulera det eller om jag ens ska skriva det i huvud taget.
Allting blev bara så tomt nu. Alex har en flickvän, han är inte min längre. Det är kört jag kan inte få honom om jag vill ha honom. Hjärtat pumpar i 190 uppe i halsen, paniken är nära för en sak som jag inte ens visste om jag vill ha eller inte. Kluven över en kille som jag inte har vetat om jag vill vara vän med, tillsammans med eller vad. Jag träffade honom första gången den 22 september 2007 på Liseberg och det var något som förr på plats på en gång. Han har kämpat som en gnu för vårat förhållande och jag bara sket i honom för att jag var rädd att förlora honom. Vi har haft många bråk igenom åren. Men ändå ville jag ha honom, ha honom i mitt liv och min omgivning. Han har inte velat ha kontakt med mig många gånger och det är alltid varit jag som har tagit upp kontakten igen.

Får väl kanske testa att vara i "nuet" som Mattias gav mig ett tips om. Att försöka fly undan tankarna och trycka bort oron, paniken. Att vara i nuet ta hjälp av att känna, känna hur det känns genom att till exempel känna på ens egna finger, lyssna på ljuden runt omkring och bara vara. Koncentrera sig på nuet och inte förr eller framtiden. Fokusera på hur man känner fysiskt nu. (Dumt att känna efter psykiskt för det hjälper väl inte ens mående så jävla mycket).

Hur fan ska jag klara det? Hur ska jag kunna fly tankarna- dygnet behöver fler timmar. Det är inte hållbart att jobba natt, scouter/skolan sen jobba kväll igen.... Det fungerar inte i längden men det är det enda stället då jag verkligen kommer ifrån tankarna (dock inte på demensavdelningen) men oftast. Jag vill bort! Hem till Marlene! Men det går inte Joop är hemma. Jag är fast, en fånge, i mitt egna hem och mina egna tankar.

// Emma

Livet består av alper och dalar, men kallas toppar och svackor! Dax att bli bergsklättrare!

Gumman i Garaget.

Alkohol påverkar mitt liv väldigt mycket och ingen dag är den andra lik. Även om dagarna skiljer sig mycket så finns det likheter, likheterna är bråken. De riktas alltid mot mig. Det är mitt fel ditt och det är mitt fel datt, gör så gör si, gör du inte det händer det osv. osv. Mitt liv är omringat av bråk, lögner och svek. Man kan inte lita på någon av de jag bor med, det är upp till en själv att klara sig. Som Herbert Spencer menar att samhället är som naturen, den starkaste överlever.
Frågan är om jag är stark nog, kommer jag överleva? De flesta dagarna vet jag att jag kommer klara det och vissa dagar är jag helt inne på att jag inte kommer att klara det. Det är väl bara framtiden som kan visa vad som är rätt. Jag vet inte ens om jag hoppas på det ena eller om jag hoppas på det andra.
Ja får ständiga påminnelser om att jag inte är bra nog, stark nog. Påminnelser där jag känner ett extra starkt ansvar inför mitt egna liv, vilket är att ta hand om min mamma.
Det har inte bara hänt en gång att jag har varit orolig för min mamma, jag inte vet var hon är eller att hon inte svarar eller hör av sig när hon är borta. Ja jag är verkligen en mamma till min mamma. Det är inte rätt och det vet jag, men innerst inne är hon mitt lilla barn som inte kan ta hand om sig själv.
Kvällen den 28 januari hade vi gäster då min mamma fyllde år dagen efter. Gästen L är en god vän till familjen men även hon är väldigt glad för alkohol av fel anledningar. L tvingade ut min mamma till krogen här i byn och mamma sa då till sin man att hon skulle vara hemma vid ett på natten då krogen stänger. Jag som hade lagt mig rätt tidigt på kvällen hörde detta och kände paniken komma för jag vet av erfarenhet att mamma kommer aldrig hem när hon säger det då hon har druckit.
Jag somnade om och vaknar igen vid tre och känner direkt att mamma har inte kommit hem! Paniken kom och jag visste att jag har ingen möjlighet att få fatt på henne när hennes man är hemma. Efter många om och men somnade jag igen och vaknade när klockan ringde kl åtta. Jag låg och drog mig i sängen för jag visste att mamma har inte kommit hem och hennes man är fly förbannad och han är inte att leka med när han är arg. Jag smög mig långsamt upp och mötte vreden som kom från honom. Tur att jag skulle till jobbet så att jag slapp utbrottet som skulle komma när mamma kom. Innan jag gick till jobbet gjorde jag ett desperat försök att se om jag hittade mammas mobil vilket jag gjorde. Alltså jag kan inte ringa mamma. Jag visste att hon hade varit med L men hon svarade inte och på jobbet kände jag verkligen paniken ligga över mig.
Frukosten på jobbet kom och jag visste att Joop skulle åka iväg kl nio så jag kunde äntligen börja sökandet efter mamma. Lättnaden kom som en storm över mig när jag hörde min mammas röst, dock fulla röst, men det var ändå hennes röst jag hörde i andra änden av linjen. Hon var hemma och välbehållen. Jobbet gick fort och jag kom hem beredd att skälla ut min mamma men när jag såg henne kunde jag inte. All oro som jag hade burit släppte och jag blev lättad. Jag frågade var mamma hade blivit av och varför hon var dum nog till att gå ut när hon vet hur Joop är. Jag fick svaret att hon ångrade och att hon var tvungen till att sluta ge med sig när folk tjatar på henne att följa med ut. Hon vet lika väl som jag att hon inte kommer hem i tid. Min mamma hade varit på krogen tills ett men sedan gått till min pappa som fyllde 50 den 28 januari (alltså samma dag som mamma "försvann") hon var där tills fyra på morgonen och när hon skulle gå hem vågade hon inte för att hon visste att Joop skulle bli arg. Hon letade efter en möjlighet, L hade gått hem och somnat och min mamma hade ingen mobil. Nödlösningen blev att hon tog garage nycklarna och la sig i bilen i garaget. Efter att hon hade lagt sig kom hon på att hon inte kan öppna porten inne från så hon kom inte ut igen. När Joop kom och skulle iväg hittade han mamma i garaget. Mamma sa att hon hade tappat nycklarna och inte kunde komma hem. Hon fick Joops nycklar och gick hem. Ringde till Joop och "ljög" om att nycklarna låg på köksbordet.
Joop var sur den dagen och hade anledning till det. Dock har egentligen min mamma rätt till att gå ut om hon vill.

Jävla tur att Joop inte kan tänka. Han har sprungit runt i lägenheten och på köksbordet låg där inga nycklar. Dessutom hade hon ju faktiskt låst dörren när hon hade gått dagen innan.
Välkommen till mitt liv, hoppas ni slipper det.

// Emma

En vardag kan se ut på många sett och alla har sina problem men se upp, klaga inte det finns personer som har det värre.

Idag

Dagen idag bjöd på besvikelse, skola och besvikelse. Jag är så trött på alkohol och bråk så jag vet inte vart jag ska ta vägen. Detta får ha ett slut snart för annars är det slut med mig. Jag känner hur orken rinner som sand genom mina fingrar. Jag har egentligen så mycket mer jag vill få ut ur mitt liv och jag vill inte fastna här!
Jag känner mig ständigt trött och orkar egentligen inte. Fick även frågan idag hur jag har orkat allt. Svaret är att jag vet inte. På något envist jävla vis har jag klarat mig, med hjälp av Marlene och Mattias men fråga mig inte hur jag har klarat av livet innan de kom i bilden för det har jag ingen aning om.

// Emma

Förebilder är till för att se upp till men de ska inte se ner på dig

Mitt liv

Jag föddes den 2 juli 1991, det betyder att jag nu i skrivandes stund är 19 år 6 månader och 19 dagar (om jag räknade rätt). Under mina 19 och ett halvt år i livet har jag varit med om mycket.

Till en början av min uppväxt var det väl egentligen inget märkvärdigt. Jag har aldrig haft min far i närheten och det var även så att min pappa nekade mig som liten så det har varit uppe i rätten. Det blev bevisat att han var pappa till mig och blev tvungen att betala underhåll.
 
I stället för mig pappa har jag haft min bror som fadersfigur. Min bror Håkan är 15 år äldre än mig och har varit den som har "läxat" upp mig. I och med att min mamma har varit ensamstående med två barn jobbade hon gärna över på sitt jobb på Pergo. Hon har jobbat sen hon var 17 år (hon var 30 när hon fick mig). När min bror närmade sig 20 års åldern började han fundera på att flytta hemmifrån. Vid 21 så bodde han inte längre hemma, jag som var 6 år och min mamma var nu ensamma för första gången. När Håkan inte längre var hemma tänjde jag på gränserna för jag visste att min mamma inte kunde bli arg på mig (för det hade ju varit min brors jobb förr)
När jag var runt 8 år skulle jag hjälpa en man med ett par kassar. Jag bar de upp till honom och hjälpte honom att ställa in varorna i kylen. När jag skulle gå märkte jag att dörren var låst (vet inte om det var jag eller han som hade låst den, jag brukar ha en vana att låsa dörrar). Mannen började hålla fast mig.... Han våldtog mig, jag var bara ett barn.
Jag berättade aldrig för min mamma, bror eller för någon annan om detta då han hade hotat mig att mörda min familj. Denna händelsen låg långt bak i mitt omedvetna och kom inte upp igen fören när min mormor dog 2007.

Jag brukar ofta säga att jag är uppvuxen på en krog, och det är jag nästan. Min mamma dricker väldigt mycket. Hon har alltid haft svårt för att dricka när hon är själv så varje gång min mamma var ledig var vi på krogen till de stängde (även om jag hade skola dagen efter). Mammas drickande var i en lugnare fas när jag var runt 10 år gammal (2001). När jag var 12 år träffade hon sin nuvarande man på krogen här i byn. Han är holländare och kunde då ingen svenska och trodde dessutom att mamma hette Vilhelmina då hon hade sagt hon var född där. Det ena ledde till det andra och hennes man flyttade till Sverige för lite mer än 9 år sedan. De gifte sig 030405.

Hennes man var allt jag kunde drömma om som en Pappa. Jag har dock aldrig kallat honom pappa för att jag vet vem min riktiga pappa är (alkoholist som tar hand om sin demenssjuka mamma) och för att han kom in så sent i mitt liv. Joop som han kallas, mammas man alltså, var underbar och bjöd mamma och mig på semester 3 gånger om året. Holland på våren och över nyårsafton och sen en sommar semester i ett annat land varje år.

Drömmen om en far sprack när han började krama och ta på mig på ett sätt som jag inte tyckte om. Jag var inte van vid detta och tyckte det var obehagligt varje gång jag bara fick en helt vanlig kram av honom. Hans kramar blev mer och han började ta på mig innanför mina kläder och han började även hångla med mig. Detta var inget jag berättade för någon för jag trodde att det var mitt fel. Det har ju hänt innan så varför inte nu.

När jag gick i 9an var jag med Joop i lastbilen som praktik. Var med honom själv i en vecka och jag sov MAX en timme varje natt, för jag var rädd. Han höll alltid om mig innanför mina kläder och pussade mig innan vi skulle sova (vi sov i samma säng) han tvingade mig även att suga av honom en kväll. När praktiken var över var jag väldig reserverad och pratade inte så mycket och jag slutade även äta.

I slutet av nian träffade jag min första stora kärlek Martin. Han fick mig att glömma saker och höll om mig på rätt sätt. Jag träffade honom varje helg och vi trivdes i varandras sällskap. Vi var tillsammans i 7 månader och de 7 månaderna var de bästa i mitt liv. Tyvärr svalnade hans känslor för mig och vi gjorde slut och vi slutade även prata. Förskräckt av sorg levde jag vidare i min bubbla.

Nian var över och jag klarade mig igenom med hyfsade betyg och jag började läsa omvårdnad i Hässleholm 2007. Jag var jätte nervös men där var en som jag kände, eller kände och kände vi umgicks när vi var små men hade inte umgåtts på flera år. Där var även tre andra ansikten som jag kände igen från byn. 2 av dom ville jag verkligen inte att de skulle gå i min klass!! Den ena av dom slutade men den andra var kvar.
För att lära känna varandra åkte vi iväg till Åhus med båda op klasserna (vi var för många för att vara en klass) där delades vi in i grupper, så kallade basgrupper. Vi sov i olika rum (blandat så det var inte bara från min basgrupp eller min klass) och det gänget som var där var helt otroliga! vi pratade och pratade och ändå kände vi inte varandra.

Tillbaka i skolan började jag umgås med några från klassen. Tre stycken som jag inte visste vilka det var, en som jag kände igen från byn och då min barndomskompis. En av de jag umgicks med var blyg och jag drogs till henne och detta var en början på en underbar vänskap som än står sig stark.

Som jag skrev innan så dog min mormor 2007 helt plötsligt och det kommer aldrig mer bli sig likt, hon dog den 5 oktober. Jag min bror och mormor stod varandra nära. Min mormor var den jag gick till så fort det var något för jag kunde ju inte lita på mamma eller hennes man. Min mormors död gjorde att min mamma började dricka mer igen. Min mamma var full på mormors begravning och Joop satt och skrattade! Detta blev min livs värsta dag och jag börjar fortfarande att gråta på bara tanken av den.
När jag kom till skolan fick jag kommentaren "ta och glöm din mormor" min engelsklärare är väl inte min favoritperson.

Under denna tiden hade jag även en pojkvän som var depressiv och hotade med att ta livet av sig varje gång vi bråkade. Han ringde mig när han var full och körde bil bara för att berätta hur dålig jag var. Som jag inte hade nog med annat! 

Det räckte inte bara att min mormor dog, att jag hade en alkoholist till mamma och en styvfar som utnyttjade mig sexuellt och som även hade våldtagit mig utan nu började han även att slå mig ibland när jag inte gjorde som han ville. Detta fick mig till att inte vilja leva mer. Jag hade bara en vän som jag kunde lita på och det var Marlene, hon berättade jag nästan allt för. Jag började i maj 2008 hos en kurator på ungdomsmottagningen där jag fortfarande går. När jag var 17 år gammal ville Mattias (min kurator) göra en anmälan till SOC för det Joop gjorde (då visste han inte om att jag hade sögit av honom) men jag insisterade på att han skulle prata med mamma och mamma skulle då prata med Joop för att se om det slutade. Det slutade ett tag men började sen igen lagom tills att jag hade fyllt 18. Numera håller han inte på, som tur är, nu är det bara kramar som jag kan gå med på men fortfarande inte tycker om.

Från den 8 juli 2008 hade jag en pojkvän som jag älskade men jag kunde inte ha någon närkontakt med. Han brydde sig mycket om fotboll och jag gjorde allt för att slippa vara med honom. Taskigt men sant. Vi bor ca 6 mil ifrån varandra och träffades kanske 10 gånger, sov tillsammans en gång på över de 2 åren som vi var tillsammans med.

Han har fått mig till att hänga kvar vid livet men vissa dagar klarar jag inte av tanken på att leva. Med hjälp av Marlene och Mattias har jag tagit mig igenom gymnasiet och går nu på högskolan samtidigt som jag jobbar och tar hand om hushållet när Joop jobbar (vilket är varje vardag, han är bara hemma på helgerna). Jag jobbar som undersköterska/skötare på ett psyk- och demensboende. Efter jobbet brukar jag komma hem och ta hand om min fulla mamma, har även hänt att jag behöver duscha henne och mata henne för att sedan bädda ner henne i sängen. En annan sak som har fått mig att fortsätta kampen om livet är scouterna som jag har varit med i sen jag var 8 år gammal. Detta var det enda sättet för mig att slippa vara hemma.

Min dröm är att bli socionom och jobba som kurator. Jag vill hjälpa andra att slippa det jag har och fortfarande går igenom! Mår jag fortfarande som jag gör när jag har tagit min examen kommer jag antagligen jobba som undersköterska/skötare ett tag för att ta mig upp ur skiten.

// Emma

"Man kan inte som barn/ungdom skapa en misshandlande styvfar och alkoholiserad och sjuk mor." Citerat från ett mail av Mattias

Förstår inte!

Jag förstår mig inte på mig själv! Jag har lättast för att plugga när det är kväll/natt, i sista minuten, när jag har 20 bollar i luften, när jag inte mår bra och när tv:n är på. Jag förstår inte detta.... Det är mycket lättare nu än det har varit de senaste veckorna och jag har nästan alltid tyckt att det har varit lättast när jag har haft dessa förutsättningar, eller man kanske ska säga motsättningar?

Jag har alltid kunnat plugga när jag inte har mått bra för då hade jag sluppit tänka på allt annat än just pluggandet. Nu mår jag även bra av andras psykiska ohälsa, låter inte snällt och det låter inte bra för mitt framtida yrke men det är sant. Jag mår bättre när andra mår dåligt. Jag har lättare att hjälpa/prata med andra när jag själv mår dåligt för då åsidosätter jag mina egna problem och hjälper min vän. Jag älskar att hjälpa andra och jag tror det är min mening med livet, att just hjälpa andra som har problem.

Från en sak till en annan. Jag har börjat tänka på om jag vill föreläsa om mitt egna liv, kanske åka rundor på skolor och berätta, berätta vad jag har varit utsatt för, hur jag har klarat det m.m. Hm... kanske inte än på några år kanske ska komma ur sakerna först men jag funderar på det. Skriver ju även en bok om mitt liv, dock har jag inte kommit så långt på den. Men det kanske kommer igång när jag är nere i en av mina, många, svackor.

Har märkt att jag har några som läser min blogg? är det kanske något ni vill veta om mig?

// Emma

Can non can can non! Kan non kan jag!

Styrka

Är hemma från jobbet vilket var lugnt idag. Är nu ledig tills på onsdag då jag ska jobba 3 timmar. Tenta på torsdag vilket jag inte längtar till!!

Styrka är något som egentligen är konstigt. Ordet styrka har olika betydelser för mig. Det kan vara att man är stark fysiskt sett, att man kan lyfta tunga saker. Det kan också vara att man klarar mycket skit psykiskt sett och det kan vara att man klarar press och ger man sig fan på en sak så göra man det också.
Jag har en underbar vän som är Stark på ett psykiskt sett. Det känns ibland som hon klarar allt, kan ta hur mycket skit som helst men står fortfarande upp på båda benen. Dock vet jag att hon inte hade klarat sig utan sina djur eller vänner, ingen klarar allt men tillsammans klarar man det. Den tjejen betyder allt för mig och har många gånger fått höra mina patetiska problem när jag inte har mått bra. ÄLSKAR DIG GUMMAN!!

Sen vet jag även en person som är/verkar stark på sättet att hon gör sakerna hon har gett sig fan på att göra och klara. Jag skriver är/verkar för att jag känner henne inte personligen utan det är en person som jag följer via hennes blogg som är: enSTORblog. Att följa hennes kamp mot övervikten får en själv till att tänka efter. Det är inte bara en själv som kämpar, man är aldrig ensam om saker. Hon har skrivit underbara saker till mig efter jag har skrivit till henne. Jag vet inte om hon följer min blogg eller om hon ens läser detta men jag vet att jag kommer att fortsätta läsa hennes blogg för att följa hennes kamp och för att bli motiverad till att kämpa själv.
Tack för de underbara kommentarerna Sofia!!
Och älskar dig Marlene!

// Emma

Om man bara vågar så kommer det att gå!

1 Vecka kvar

Det är en vecka kvar tills tentan den 20. Går väl sakta men säkert framåt med pluggandet men det kan gå bättre!! Klarar jag inte tentan vet jag inte vad jag gör!

Hur kan det var att det var mycket lättare att plugga när man gick på gymnasiet. Då fastnade allt och lite till och det sitter fortfarande. Nu går det knappt att plugga och "tvingar" jag mig själv till att plugga så fastnar inget i huvudet!
Blir GALEN!

// Emma

Stå på dig och ge inte med dig för lätt

Tvivlarens dag

Idag är det tvivlarens dag, alltså min dag. Idag vet jag inte om jag har valt rätt. Kommer jag kunna bli kurator eller jag är helt ute och cyklar? Hur ska jag kunna hjälpa någon när jag själv mår dåligt? Okej jag har tre år på mig att må bättre och det är faktiskt en utbildning som jag verkligen vill ha, sen om jag blir kurator eller fastnar inom något annat är en väl en annan sak.

Jag saknar tiden på gymnasiet då allt var så lätt, man hade alltid någon att plugga med och man slapp vara hemma. Hemma går det inte att plugga! Sitter med andra tankar i huvudet hela tiden! Tre år kvar tills examen och förhoppningsvis 1,5 år kvar tills man flyttar! 

Jag måste börja tro på mig själv!

// Emma

Jag tror, Jag kan!

En plåga

Världen, livet och människor är en plåga. En plåga som alla måste handskas med! Vissa mer än andra. Plågan kommer och går när det gäller mig. De flesta dagarna går att hantera men det finns de dagar som jag inte ens vill nämna. Det finns nätter som jag är uppe och planerar. Dagar jag går rundor för att komma på vad jag kan göra för att slippa plågan.

// Emma

Ny blogg igen!

Åter igen har jag en ny blogg... hur många har jag haft nu det senaste året? 3? 4 kanske?


Var tvungen att byta igen för att en person som jag känner hade fått fatt på bloggen och jag vill inte alls att personer som jag känner men inte står mig nära ska ha fatt på min blogg. Det kvittar hur många som inte känner mig eller någon annan i min familj läser bloggen för de vet ändå inte vem jag är. De som jag känner förutom Marlene vill jag inte ska veta hur jag egentligen mår, känner eller är utsatt för.

Detta är mina tankar, mina känslor och min värld som bara en annan kan förstå sig på, en del av det iaf. Vi alla är olika människor, med olika erfarenheter och personligheter alltså är det ingen person som är utsatt för exakt samma sak som känner exakt lika dant! Det är därför jag inte tycker om kommentaren "jag förstår hur du känner." Gör de verkligen det? Hur vet de vad jag känner? Har de varit med om samma saker som mig? Vet de vad jag tänker? Jag tror inte det, för de är inte mig!

Livet går vidare och jag ska nog börja göra som jag gjorde förr! Pluggar bort mina sorger och bekymmer...

// Emma

Var nöjd med
Allt som livet ger
Och allt det som du kring dig ser
Glöm bort bekymmer, sorger och besvär!
Var glad och nöjd
För vet du vad
En björntjänst gör ju ingen glad
Var nöjd med livet som vi lever här