Killar speciellt han...

Den omtalande han. Att jag inte tröttnar, att jag inte ger upp. Jag vill ha tillbaka honom i mitt liv.

Paniken är kommen, jag skakar, hyperventilerar, har ett hjärta i halsgropen som slår i 190, är yr och känner mig generad.
Orken är helt borta och jag har ingen aning om hur jag ska ta mig igenom natten. Klara mig utan att göra något dumt, det är frestande men det hjälper bara för stunden inte en längre tid. Jag vill bara få sova, vill inte ha en sömnlös natt där det blir en onödigt massa tänkande och tankar som jag inte vill ha. En massa vridande och vändande som ändå bara slutar med att jag går upp och sätter mig vid datorn.
Ännu en natt där tankarna och ångesten tar överhand. Varför har jag inget som hjälper, ingen som pratar med mig tills jag somnar.
Ingenting hjälper, ingenting lugnar och inget gör någon skillnad. Jag är dömd till att må som jag mår jag ska bara lära mig hantera det.
Vill att det ska vara som för någon vecka sedan där det gick att hantera, jag fungerade fortfarande som en människa men nu, vad är jag - ett kolli, en grönsak?

// Emma

De sömnlösa nätterna är jobbiga men dagarna med teatern är värre.