Dessa svackor. Hur är det tänkt att jag ska klara dem. Jag går upp i mani och är där 1-2 veckor beroende på när jag säger till och får medicin för det. Men sen. Sen är det rätt ner till avgrunden. Ner till mörkret och dess klor. Ner till ångest. Ner till ännu en depression.
Visst det positiva är när jag är längst ner till avgrunden gör jag inga suicidförsök. Jag orkar helt enkelt inte. Jag kan planera men inte genomföra. Jag antar i alla fall att det är positivt, det sägs det. Men är det verkligen mänskligt att låta mig leva? Att låta mig plågas? Låta mig torteras? Vem har makten till att bestämma om jag ska leva eller inte? Jag vill ha makten om mitt eget liv!
// Emma
Jag får väl fortsätta gå även om bromsen ligger i mitt i en uppförsbacke!
