Fick idag en kommentar som jag aldrig har hört. En god vän skrev att jag var en av de mest mystiska maskrosbarnen han hade träffat. Stark samtidigt så otroligt hjälplös. Vuxen samtidigt som jag är ett barn. Har aldrig sett mig själv som ett maskrosbarn utan som en person som lever med det jag gör. Tar mig igenom dag efter dag, timme efter timme.
Ett maskrosbarn är något som växer upp till något vackert från något hårt. Som en maskros som växer upp genom asfalt. Mjukt möter hårt och blir något underbart!
Ingen aning om jag kommer kunna bli underbar, ta mig igenom livet. Kommer antagligen leva under asfalten för alltid, dömd till en evighet under den hårda ytan. Även om jag är dömd till evighet med plåga så tänker jag ge himlen en chans, ge mig själv en chans att komma ut ur plågan, ut ur asfalten, ut ur djävulens klor.
Ge livet en chans en sista chans för att visa att det finns något gott att leva för.
// Emma
Maskrosbarn är vackra, starka och några att se upp till!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar