Dagen idag bjöd på besvikelse, skola och besvikelse. Jag är så trött på alkohol och bråk så jag vet inte vart jag ska ta vägen. Detta får ha ett slut snart för annars är det slut med mig. Jag känner hur orken rinner som sand genom mina fingrar. Jag har egentligen så mycket mer jag vill få ut ur mitt liv och jag vill inte fastna här!
Jag känner mig ständigt trött och orkar egentligen inte. Fick även frågan idag hur jag har orkat allt. Svaret är att jag vet inte. På något envist jävla vis har jag klarat mig, med hjälp av Marlene och Mattias men fråga mig inte hur jag har klarat av livet innan de kom i bilden för det har jag ingen aning om.
// Emma
Förebilder är till för att se upp till men de ska inte se ner på dig
måndag 24 januari 2011
fredag 21 januari 2011
Mitt liv
Jag föddes den 2 juli 1991, det betyder att jag nu i skrivandes stund är 19 år 6 månader och 19 dagar (om jag räknade rätt). Under mina 19 och ett halvt år i livet har jag varit med om mycket.
Till en början av min uppväxt var det väl egentligen inget märkvärdigt. Jag har aldrig haft min far i närheten och det var även så att min pappa nekade mig som liten så det har varit uppe i rätten. Det blev bevisat att han var pappa till mig och blev tvungen att betala underhåll.
I stället för mig pappa har jag haft min bror som fadersfigur. Min bror Håkan är 15 år äldre än mig och har varit den som har "läxat" upp mig. I och med att min mamma har varit ensamstående med två barn jobbade hon gärna över på sitt jobb på Pergo. Hon har jobbat sen hon var 17 år (hon var 30 när hon fick mig). När min bror närmade sig 20 års åldern började han fundera på att flytta hemmifrån. Vid 21 så bodde han inte längre hemma, jag som var 6 år och min mamma var nu ensamma för första gången. När Håkan inte längre var hemma tänjde jag på gränserna för jag visste att min mamma inte kunde bli arg på mig (för det hade ju varit min brors jobb förr)
När jag var runt 8 år skulle jag hjälpa en man med ett par kassar. Jag bar de upp till honom och hjälpte honom att ställa in varorna i kylen. När jag skulle gå märkte jag att dörren var låst (vet inte om det var jag eller han som hade låst den, jag brukar ha en vana att låsa dörrar). Mannen började hålla fast mig.... Han våldtog mig, jag var bara ett barn.
Jag berättade aldrig för min mamma, bror eller för någon annan om detta då han hade hotat mig att mörda min familj. Denna händelsen låg långt bak i mitt omedvetna och kom inte upp igen fören när min mormor dog 2007.
Jag brukar ofta säga att jag är uppvuxen på en krog, och det är jag nästan. Min mamma dricker väldigt mycket. Hon har alltid haft svårt för att dricka när hon är själv så varje gång min mamma var ledig var vi på krogen till de stängde (även om jag hade skola dagen efter). Mammas drickande var i en lugnare fas när jag var runt 10 år gammal (2001). När jag var 12 år träffade hon sin nuvarande man på krogen här i byn. Han är holländare och kunde då ingen svenska och trodde dessutom att mamma hette Vilhelmina då hon hade sagt hon var född där. Det ena ledde till det andra och hennes man flyttade till Sverige för lite mer än 9 år sedan. De gifte sig 030405.
Hennes man var allt jag kunde drömma om som en Pappa. Jag har dock aldrig kallat honom pappa för att jag vet vem min riktiga pappa är (alkoholist som tar hand om sin demenssjuka mamma) och för att han kom in så sent i mitt liv. Joop som han kallas, mammas man alltså, var underbar och bjöd mamma och mig på semester 3 gånger om året. Holland på våren och över nyårsafton och sen en sommar semester i ett annat land varje år.
Drömmen om en far sprack när han började krama och ta på mig på ett sätt som jag inte tyckte om. Jag var inte van vid detta och tyckte det var obehagligt varje gång jag bara fick en helt vanlig kram av honom. Hans kramar blev mer och han började ta på mig innanför mina kläder och han började även hångla med mig. Detta var inget jag berättade för någon för jag trodde att det var mitt fel. Det har ju hänt innan så varför inte nu.
När jag gick i 9an var jag med Joop i lastbilen som praktik. Var med honom själv i en vecka och jag sov MAX en timme varje natt, för jag var rädd. Han höll alltid om mig innanför mina kläder och pussade mig innan vi skulle sova (vi sov i samma säng) han tvingade mig även att suga av honom en kväll. När praktiken var över var jag väldig reserverad och pratade inte så mycket och jag slutade även äta.
I slutet av nian träffade jag min första stora kärlek Martin. Han fick mig att glömma saker och höll om mig på rätt sätt. Jag träffade honom varje helg och vi trivdes i varandras sällskap. Vi var tillsammans i 7 månader och de 7 månaderna var de bästa i mitt liv. Tyvärr svalnade hans känslor för mig och vi gjorde slut och vi slutade även prata. Förskräckt av sorg levde jag vidare i min bubbla.
Nian var över och jag klarade mig igenom med hyfsade betyg och jag började läsa omvårdnad i Hässleholm 2007. Jag var jätte nervös men där var en som jag kände, eller kände och kände vi umgicks när vi var små men hade inte umgåtts på flera år. Där var även tre andra ansikten som jag kände igen från byn. 2 av dom ville jag verkligen inte att de skulle gå i min klass!! Den ena av dom slutade men den andra var kvar.
För att lära känna varandra åkte vi iväg till Åhus med båda op klasserna (vi var för många för att vara en klass) där delades vi in i grupper, så kallade basgrupper. Vi sov i olika rum (blandat så det var inte bara från min basgrupp eller min klass) och det gänget som var där var helt otroliga! vi pratade och pratade och ändå kände vi inte varandra.
Tillbaka i skolan började jag umgås med några från klassen. Tre stycken som jag inte visste vilka det var, en som jag kände igen från byn och då min barndomskompis. En av de jag umgicks med var blyg och jag drogs till henne och detta var en början på en underbar vänskap som än står sig stark.
Som jag skrev innan så dog min mormor 2007 helt plötsligt och det kommer aldrig mer bli sig likt, hon dog den 5 oktober. Jag min bror och mormor stod varandra nära. Min mormor var den jag gick till så fort det var något för jag kunde ju inte lita på mamma eller hennes man. Min mormors död gjorde att min mamma började dricka mer igen. Min mamma var full på mormors begravning och Joop satt och skrattade! Detta blev min livs värsta dag och jag börjar fortfarande att gråta på bara tanken av den.
När jag kom till skolan fick jag kommentaren "ta och glöm din mormor" min engelsklärare är väl inte min favoritperson.
Under denna tiden hade jag även en pojkvän som var depressiv och hotade med att ta livet av sig varje gång vi bråkade. Han ringde mig när han var full och körde bil bara för att berätta hur dålig jag var. Som jag inte hade nog med annat!
Det räckte inte bara att min mormor dog, att jag hade en alkoholist till mamma och en styvfar som utnyttjade mig sexuellt och som även hade våldtagit mig utan nu började han även att slå mig ibland när jag inte gjorde som han ville. Detta fick mig till att inte vilja leva mer. Jag hade bara en vän som jag kunde lita på och det var Marlene, hon berättade jag nästan allt för. Jag började i maj 2008 hos en kurator på ungdomsmottagningen där jag fortfarande går. När jag var 17 år gammal ville Mattias (min kurator) göra en anmälan till SOC för det Joop gjorde (då visste han inte om att jag hade sögit av honom) men jag insisterade på att han skulle prata med mamma och mamma skulle då prata med Joop för att se om det slutade. Det slutade ett tag men började sen igen lagom tills att jag hade fyllt 18. Numera håller han inte på, som tur är, nu är det bara kramar som jag kan gå med på men fortfarande inte tycker om.
Från den 8 juli 2008 hade jag en pojkvän som jag älskade men jag kunde inte ha någon närkontakt med. Han brydde sig mycket om fotboll och jag gjorde allt för att slippa vara med honom. Taskigt men sant. Vi bor ca 6 mil ifrån varandra och träffades kanske 10 gånger, sov tillsammans en gång på över de 2 åren som vi var tillsammans med.
Han har fått mig till att hänga kvar vid livet men vissa dagar klarar jag inte av tanken på att leva. Med hjälp av Marlene och Mattias har jag tagit mig igenom gymnasiet och går nu på högskolan samtidigt som jag jobbar och tar hand om hushållet när Joop jobbar (vilket är varje vardag, han är bara hemma på helgerna). Jag jobbar som undersköterska/skötare på ett psyk- och demensboende. Efter jobbet brukar jag komma hem och ta hand om min fulla mamma, har även hänt att jag behöver duscha henne och mata henne för att sedan bädda ner henne i sängen. En annan sak som har fått mig att fortsätta kampen om livet är scouterna som jag har varit med i sen jag var 8 år gammal. Detta var det enda sättet för mig att slippa vara hemma.
Min dröm är att bli socionom och jobba som kurator. Jag vill hjälpa andra att slippa det jag har och fortfarande går igenom! Mår jag fortfarande som jag gör när jag har tagit min examen kommer jag antagligen jobba som undersköterska/skötare ett tag för att ta mig upp ur skiten.
// Emma
"Man kan inte som barn/ungdom skapa en misshandlande styvfar och alkoholiserad och sjuk mor." Citerat från ett mail av Mattias
Till en början av min uppväxt var det väl egentligen inget märkvärdigt. Jag har aldrig haft min far i närheten och det var även så att min pappa nekade mig som liten så det har varit uppe i rätten. Det blev bevisat att han var pappa till mig och blev tvungen att betala underhåll.
I stället för mig pappa har jag haft min bror som fadersfigur. Min bror Håkan är 15 år äldre än mig och har varit den som har "läxat" upp mig. I och med att min mamma har varit ensamstående med två barn jobbade hon gärna över på sitt jobb på Pergo. Hon har jobbat sen hon var 17 år (hon var 30 när hon fick mig). När min bror närmade sig 20 års åldern började han fundera på att flytta hemmifrån. Vid 21 så bodde han inte längre hemma, jag som var 6 år och min mamma var nu ensamma för första gången. När Håkan inte längre var hemma tänjde jag på gränserna för jag visste att min mamma inte kunde bli arg på mig (för det hade ju varit min brors jobb förr)
När jag var runt 8 år skulle jag hjälpa en man med ett par kassar. Jag bar de upp till honom och hjälpte honom att ställa in varorna i kylen. När jag skulle gå märkte jag att dörren var låst (vet inte om det var jag eller han som hade låst den, jag brukar ha en vana att låsa dörrar). Mannen började hålla fast mig.... Han våldtog mig, jag var bara ett barn.
Jag berättade aldrig för min mamma, bror eller för någon annan om detta då han hade hotat mig att mörda min familj. Denna händelsen låg långt bak i mitt omedvetna och kom inte upp igen fören när min mormor dog 2007.
Jag brukar ofta säga att jag är uppvuxen på en krog, och det är jag nästan. Min mamma dricker väldigt mycket. Hon har alltid haft svårt för att dricka när hon är själv så varje gång min mamma var ledig var vi på krogen till de stängde (även om jag hade skola dagen efter). Mammas drickande var i en lugnare fas när jag var runt 10 år gammal (2001). När jag var 12 år träffade hon sin nuvarande man på krogen här i byn. Han är holländare och kunde då ingen svenska och trodde dessutom att mamma hette Vilhelmina då hon hade sagt hon var född där. Det ena ledde till det andra och hennes man flyttade till Sverige för lite mer än 9 år sedan. De gifte sig 030405.
Hennes man var allt jag kunde drömma om som en Pappa. Jag har dock aldrig kallat honom pappa för att jag vet vem min riktiga pappa är (alkoholist som tar hand om sin demenssjuka mamma) och för att han kom in så sent i mitt liv. Joop som han kallas, mammas man alltså, var underbar och bjöd mamma och mig på semester 3 gånger om året. Holland på våren och över nyårsafton och sen en sommar semester i ett annat land varje år.
Drömmen om en far sprack när han började krama och ta på mig på ett sätt som jag inte tyckte om. Jag var inte van vid detta och tyckte det var obehagligt varje gång jag bara fick en helt vanlig kram av honom. Hans kramar blev mer och han började ta på mig innanför mina kläder och han började även hångla med mig. Detta var inget jag berättade för någon för jag trodde att det var mitt fel. Det har ju hänt innan så varför inte nu.
När jag gick i 9an var jag med Joop i lastbilen som praktik. Var med honom själv i en vecka och jag sov MAX en timme varje natt, för jag var rädd. Han höll alltid om mig innanför mina kläder och pussade mig innan vi skulle sova (vi sov i samma säng) han tvingade mig även att suga av honom en kväll. När praktiken var över var jag väldig reserverad och pratade inte så mycket och jag slutade även äta.
I slutet av nian träffade jag min första stora kärlek Martin. Han fick mig att glömma saker och höll om mig på rätt sätt. Jag träffade honom varje helg och vi trivdes i varandras sällskap. Vi var tillsammans i 7 månader och de 7 månaderna var de bästa i mitt liv. Tyvärr svalnade hans känslor för mig och vi gjorde slut och vi slutade även prata. Förskräckt av sorg levde jag vidare i min bubbla.
Nian var över och jag klarade mig igenom med hyfsade betyg och jag började läsa omvårdnad i Hässleholm 2007. Jag var jätte nervös men där var en som jag kände, eller kände och kände vi umgicks när vi var små men hade inte umgåtts på flera år. Där var även tre andra ansikten som jag kände igen från byn. 2 av dom ville jag verkligen inte att de skulle gå i min klass!! Den ena av dom slutade men den andra var kvar.
För att lära känna varandra åkte vi iväg till Åhus med båda op klasserna (vi var för många för att vara en klass) där delades vi in i grupper, så kallade basgrupper. Vi sov i olika rum (blandat så det var inte bara från min basgrupp eller min klass) och det gänget som var där var helt otroliga! vi pratade och pratade och ändå kände vi inte varandra.
Tillbaka i skolan började jag umgås med några från klassen. Tre stycken som jag inte visste vilka det var, en som jag kände igen från byn och då min barndomskompis. En av de jag umgicks med var blyg och jag drogs till henne och detta var en början på en underbar vänskap som än står sig stark.
Som jag skrev innan så dog min mormor 2007 helt plötsligt och det kommer aldrig mer bli sig likt, hon dog den 5 oktober. Jag min bror och mormor stod varandra nära. Min mormor var den jag gick till så fort det var något för jag kunde ju inte lita på mamma eller hennes man. Min mormors död gjorde att min mamma började dricka mer igen. Min mamma var full på mormors begravning och Joop satt och skrattade! Detta blev min livs värsta dag och jag börjar fortfarande att gråta på bara tanken av den.
När jag kom till skolan fick jag kommentaren "ta och glöm din mormor" min engelsklärare är väl inte min favoritperson.
Under denna tiden hade jag även en pojkvän som var depressiv och hotade med att ta livet av sig varje gång vi bråkade. Han ringde mig när han var full och körde bil bara för att berätta hur dålig jag var. Som jag inte hade nog med annat!
Det räckte inte bara att min mormor dog, att jag hade en alkoholist till mamma och en styvfar som utnyttjade mig sexuellt och som även hade våldtagit mig utan nu började han även att slå mig ibland när jag inte gjorde som han ville. Detta fick mig till att inte vilja leva mer. Jag hade bara en vän som jag kunde lita på och det var Marlene, hon berättade jag nästan allt för. Jag började i maj 2008 hos en kurator på ungdomsmottagningen där jag fortfarande går. När jag var 17 år gammal ville Mattias (min kurator) göra en anmälan till SOC för det Joop gjorde (då visste han inte om att jag hade sögit av honom) men jag insisterade på att han skulle prata med mamma och mamma skulle då prata med Joop för att se om det slutade. Det slutade ett tag men började sen igen lagom tills att jag hade fyllt 18. Numera håller han inte på, som tur är, nu är det bara kramar som jag kan gå med på men fortfarande inte tycker om.
Från den 8 juli 2008 hade jag en pojkvän som jag älskade men jag kunde inte ha någon närkontakt med. Han brydde sig mycket om fotboll och jag gjorde allt för att slippa vara med honom. Taskigt men sant. Vi bor ca 6 mil ifrån varandra och träffades kanske 10 gånger, sov tillsammans en gång på över de 2 åren som vi var tillsammans med.
Han har fått mig till att hänga kvar vid livet men vissa dagar klarar jag inte av tanken på att leva. Med hjälp av Marlene och Mattias har jag tagit mig igenom gymnasiet och går nu på högskolan samtidigt som jag jobbar och tar hand om hushållet när Joop jobbar (vilket är varje vardag, han är bara hemma på helgerna). Jag jobbar som undersköterska/skötare på ett psyk- och demensboende. Efter jobbet brukar jag komma hem och ta hand om min fulla mamma, har även hänt att jag behöver duscha henne och mata henne för att sedan bädda ner henne i sängen. En annan sak som har fått mig att fortsätta kampen om livet är scouterna som jag har varit med i sen jag var 8 år gammal. Detta var det enda sättet för mig att slippa vara hemma.
Min dröm är att bli socionom och jobba som kurator. Jag vill hjälpa andra att slippa det jag har och fortfarande går igenom! Mår jag fortfarande som jag gör när jag har tagit min examen kommer jag antagligen jobba som undersköterska/skötare ett tag för att ta mig upp ur skiten.
// Emma
"Man kan inte som barn/ungdom skapa en misshandlande styvfar och alkoholiserad och sjuk mor." Citerat från ett mail av Mattias
tisdag 18 januari 2011
Förstår inte!
Jag förstår mig inte på mig själv! Jag har lättast för att plugga när det är kväll/natt, i sista minuten, när jag har 20 bollar i luften, när jag inte mår bra och när tv:n är på. Jag förstår inte detta.... Det är mycket lättare nu än det har varit de senaste veckorna och jag har nästan alltid tyckt att det har varit lättast när jag har haft dessa förutsättningar, eller man kanske ska säga motsättningar?
Jag har alltid kunnat plugga när jag inte har mått bra för då hade jag sluppit tänka på allt annat än just pluggandet. Nu mår jag även bra av andras psykiska ohälsa, låter inte snällt och det låter inte bra för mitt framtida yrke men det är sant. Jag mår bättre när andra mår dåligt. Jag har lättare att hjälpa/prata med andra när jag själv mår dåligt för då åsidosätter jag mina egna problem och hjälper min vän. Jag älskar att hjälpa andra och jag tror det är min mening med livet, att just hjälpa andra som har problem.
Från en sak till en annan. Jag har börjat tänka på om jag vill föreläsa om mitt egna liv, kanske åka rundor på skolor och berätta, berätta vad jag har varit utsatt för, hur jag har klarat det m.m. Hm... kanske inte än på några år kanske ska komma ur sakerna först men jag funderar på det. Skriver ju även en bok om mitt liv, dock har jag inte kommit så långt på den. Men det kanske kommer igång när jag är nere i en av mina, många, svackor.
Har märkt att jag har några som läser min blogg? är det kanske något ni vill veta om mig?
// Emma
Can non can can non! Kan non kan jag!
Jag har alltid kunnat plugga när jag inte har mått bra för då hade jag sluppit tänka på allt annat än just pluggandet. Nu mår jag även bra av andras psykiska ohälsa, låter inte snällt och det låter inte bra för mitt framtida yrke men det är sant. Jag mår bättre när andra mår dåligt. Jag har lättare att hjälpa/prata med andra när jag själv mår dåligt för då åsidosätter jag mina egna problem och hjälper min vän. Jag älskar att hjälpa andra och jag tror det är min mening med livet, att just hjälpa andra som har problem.
Från en sak till en annan. Jag har börjat tänka på om jag vill föreläsa om mitt egna liv, kanske åka rundor på skolor och berätta, berätta vad jag har varit utsatt för, hur jag har klarat det m.m. Hm... kanske inte än på några år kanske ska komma ur sakerna först men jag funderar på det. Skriver ju även en bok om mitt liv, dock har jag inte kommit så långt på den. Men det kanske kommer igång när jag är nere i en av mina, många, svackor.
Har märkt att jag har några som läser min blogg? är det kanske något ni vill veta om mig?
// Emma
Can non can can non! Kan non kan jag!
söndag 16 januari 2011
Styrka
Är hemma från jobbet vilket var lugnt idag. Är nu ledig tills på onsdag då jag ska jobba 3 timmar. Tenta på torsdag vilket jag inte längtar till!!
Styrka är något som egentligen är konstigt. Ordet styrka har olika betydelser för mig. Det kan vara att man är stark fysiskt sett, att man kan lyfta tunga saker. Det kan också vara att man klarar mycket skit psykiskt sett och det kan vara att man klarar press och ger man sig fan på en sak så göra man det också.
Jag har en underbar vän som är Stark på ett psykiskt sett. Det känns ibland som hon klarar allt, kan ta hur mycket skit som helst men står fortfarande upp på båda benen. Dock vet jag att hon inte hade klarat sig utan sina djur eller vänner, ingen klarar allt men tillsammans klarar man det. Den tjejen betyder allt för mig och har många gånger fått höra mina patetiska problem när jag inte har mått bra. ÄLSKAR DIG GUMMAN!!
Sen vet jag även en person som är/verkar stark på sättet att hon gör sakerna hon har gett sig fan på att göra och klara. Jag skriver är/verkar för att jag känner henne inte personligen utan det är en person som jag följer via hennes blogg som är: enSTORblog. Att följa hennes kamp mot övervikten får en själv till att tänka efter. Det är inte bara en själv som kämpar, man är aldrig ensam om saker. Hon har skrivit underbara saker till mig efter jag har skrivit till henne. Jag vet inte om hon följer min blogg eller om hon ens läser detta men jag vet att jag kommer att fortsätta läsa hennes blogg för att följa hennes kamp och för att bli motiverad till att kämpa själv.
Tack för de underbara kommentarerna Sofia!!
Och älskar dig Marlene!
// Emma
Om man bara vågar så kommer det att gå!
Styrka är något som egentligen är konstigt. Ordet styrka har olika betydelser för mig. Det kan vara att man är stark fysiskt sett, att man kan lyfta tunga saker. Det kan också vara att man klarar mycket skit psykiskt sett och det kan vara att man klarar press och ger man sig fan på en sak så göra man det också.
Jag har en underbar vän som är Stark på ett psykiskt sett. Det känns ibland som hon klarar allt, kan ta hur mycket skit som helst men står fortfarande upp på båda benen. Dock vet jag att hon inte hade klarat sig utan sina djur eller vänner, ingen klarar allt men tillsammans klarar man det. Den tjejen betyder allt för mig och har många gånger fått höra mina patetiska problem när jag inte har mått bra. ÄLSKAR DIG GUMMAN!!
Sen vet jag även en person som är/verkar stark på sättet att hon gör sakerna hon har gett sig fan på att göra och klara. Jag skriver är/verkar för att jag känner henne inte personligen utan det är en person som jag följer via hennes blogg som är: enSTORblog. Att följa hennes kamp mot övervikten får en själv till att tänka efter. Det är inte bara en själv som kämpar, man är aldrig ensam om saker. Hon har skrivit underbara saker till mig efter jag har skrivit till henne. Jag vet inte om hon följer min blogg eller om hon ens läser detta men jag vet att jag kommer att fortsätta läsa hennes blogg för att följa hennes kamp och för att bli motiverad till att kämpa själv.
Tack för de underbara kommentarerna Sofia!!
Och älskar dig Marlene!
// Emma
Om man bara vågar så kommer det att gå!
onsdag 12 januari 2011
1 Vecka kvar
Det är en vecka kvar tills tentan den 20. Går väl sakta men säkert framåt med pluggandet men det kan gå bättre!! Klarar jag inte tentan vet jag inte vad jag gör!
Hur kan det var att det var mycket lättare att plugga när man gick på gymnasiet. Då fastnade allt och lite till och det sitter fortfarande. Nu går det knappt att plugga och "tvingar" jag mig själv till att plugga så fastnar inget i huvudet!
Blir GALEN!
// Emma
Stå på dig och ge inte med dig för lätt
Hur kan det var att det var mycket lättare att plugga när man gick på gymnasiet. Då fastnade allt och lite till och det sitter fortfarande. Nu går det knappt att plugga och "tvingar" jag mig själv till att plugga så fastnar inget i huvudet!
Blir GALEN!
// Emma
Stå på dig och ge inte med dig för lätt
tisdag 11 januari 2011
Tvivlarens dag
Idag är det tvivlarens dag, alltså min dag. Idag vet jag inte om jag har valt rätt. Kommer jag kunna bli kurator eller jag är helt ute och cyklar? Hur ska jag kunna hjälpa någon när jag själv mår dåligt? Okej jag har tre år på mig att må bättre och det är faktiskt en utbildning som jag verkligen vill ha, sen om jag blir kurator eller fastnar inom något annat är en väl en annan sak.
Jag saknar tiden på gymnasiet då allt var så lätt, man hade alltid någon att plugga med och man slapp vara hemma. Hemma går det inte att plugga! Sitter med andra tankar i huvudet hela tiden! Tre år kvar tills examen och förhoppningsvis 1,5 år kvar tills man flyttar!
Jag måste börja tro på mig själv!
// Emma
Jag tror, Jag kan!
Jag saknar tiden på gymnasiet då allt var så lätt, man hade alltid någon att plugga med och man slapp vara hemma. Hemma går det inte att plugga! Sitter med andra tankar i huvudet hela tiden! Tre år kvar tills examen och förhoppningsvis 1,5 år kvar tills man flyttar!
Jag måste börja tro på mig själv!
// Emma
Jag tror, Jag kan!
måndag 10 januari 2011
En plåga
Världen, livet och människor är en plåga. En plåga som alla måste handskas med! Vissa mer än andra. Plågan kommer och går när det gäller mig. De flesta dagarna går att hantera men det finns de dagar som jag inte ens vill nämna. Det finns nätter som jag är uppe och planerar. Dagar jag går rundor för att komma på vad jag kan göra för att slippa plågan.
// Emma
// Emma
söndag 9 januari 2011
Ny blogg igen!
Åter igen har jag en ny blogg... hur många har jag haft nu det senaste året? 3? 4 kanske?
Var tvungen att byta igen för att en person som jag känner hade fått fatt på bloggen och jag vill inte alls att personer som jag känner men inte står mig nära ska ha fatt på min blogg. Det kvittar hur många som inte känner mig eller någon annan i min familj läser bloggen för de vet ändå inte vem jag är. De som jag känner förutom Marlene vill jag inte ska veta hur jag egentligen mår, känner eller är utsatt för.
Detta är mina tankar, mina känslor och min värld som bara en annan kan förstå sig på, en del av det iaf. Vi alla är olika människor, med olika erfarenheter och personligheter alltså är det ingen person som är utsatt för exakt samma sak som känner exakt lika dant! Det är därför jag inte tycker om kommentaren "jag förstår hur du känner." Gör de verkligen det? Hur vet de vad jag känner? Har de varit med om samma saker som mig? Vet de vad jag tänker? Jag tror inte det, för de är inte mig!
Livet går vidare och jag ska nog börja göra som jag gjorde förr! Pluggar bort mina sorger och bekymmer...
// Emma
Var tvungen att byta igen för att en person som jag känner hade fått fatt på bloggen och jag vill inte alls att personer som jag känner men inte står mig nära ska ha fatt på min blogg. Det kvittar hur många som inte känner mig eller någon annan i min familj läser bloggen för de vet ändå inte vem jag är. De som jag känner förutom Marlene vill jag inte ska veta hur jag egentligen mår, känner eller är utsatt för.
Detta är mina tankar, mina känslor och min värld som bara en annan kan förstå sig på, en del av det iaf. Vi alla är olika människor, med olika erfarenheter och personligheter alltså är det ingen person som är utsatt för exakt samma sak som känner exakt lika dant! Det är därför jag inte tycker om kommentaren "jag förstår hur du känner." Gör de verkligen det? Hur vet de vad jag känner? Har de varit med om samma saker som mig? Vet de vad jag tänker? Jag tror inte det, för de är inte mig!
Livet går vidare och jag ska nog börja göra som jag gjorde förr! Pluggar bort mina sorger och bekymmer...
// Emma
Var nöjd med
Allt som livet ger
Och allt det som du kring dig ser
Glöm bort bekymmer, sorger och besvär!
Var glad och nöjd
För vet du vad
En björntjänst gör ju ingen glad
Var nöjd med livet som vi lever här
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)