Psykiatrin

Det går verkligen utför! Psykiatrin nästa!
Min önskan om att få slippa livet i mellan åt har Mattias börjat ta på riktigt allvar. Tankar är inte handling inte för mig, tankarna skadar inte utan det är handlingen. Okej ingen ska behöva tänka tanken men jag har gjort det från och till i många år. De kanske kommer oftare nu men jag lever också i en annan sorts stress nu än vad jag gjorde förr. Kanske blir bättre när jag har vant mig. Kan ju hoppas.
Det känns som om jag inte är kapabel till att ta hand om mig själv och jag är rädd om vad som ska hända. Kommer jag ens gå dit? Ju mer jag tänker på det ju mer vill jag låta bli. Men det kanske inte blir bättre av det? Jag har tappat kontrollen som jag ändå har känt att jag har haft hos Mattias. Jag har en klar bild över vad han får och inte får göra mot min vilja. Men dem? Vad får de göra?
Hur ska jag få ihop min vardag? Går i skolan ca. tre dagar i veckan, jobbar, har en fritid, pluggar (pluggar inte i skolan sitter i stort sätt bara på föreläsningar). Ska jag då få in ett besök hos Mattias i veckan samtidigt som ett besök på psykiatrin? Hur kommer det att gå?
Jag vill bara att allt ska vara som förut, vill att mardrömmen ska vara över. Jag vill både spola tillbaka tiden sådär 3,5 år och sen vill jag även spola fram tiden sådär 3,5 år.
Jag vill äta kakan samtidigt som jag vill behålla den.
Jag vet inte vad jag ska ta mig till! Jag vill att allt ska sluta! Jag vill bara få vara! Vara mig själv utan bekymmer!

Usch många frågor men inga svar, vad ska jag ta mig till? Oron bara växer och jag vet inte hur eller vad jag ska göra!

// Emma

Var rädd om vad du berättar, det kan komma i fatt dig. Men låt inte sakerna vara inom dig för det kommer tillbaka när du minst anar det!