Fingerkännaren

Ett tag sen man skrev igen. Har mina perioder då jag inte alls känner för att skriva. Jag har egentligen saker att skriva om men jag vet inte hur jag ska skriva det, hur jag ska formulera det eller om jag ens ska skriva det i huvud taget.
Allting blev bara så tomt nu. Alex har en flickvän, han är inte min längre. Det är kört jag kan inte få honom om jag vill ha honom. Hjärtat pumpar i 190 uppe i halsen, paniken är nära för en sak som jag inte ens visste om jag vill ha eller inte. Kluven över en kille som jag inte har vetat om jag vill vara vän med, tillsammans med eller vad. Jag träffade honom första gången den 22 september 2007 på Liseberg och det var något som förr på plats på en gång. Han har kämpat som en gnu för vårat förhållande och jag bara sket i honom för att jag var rädd att förlora honom. Vi har haft många bråk igenom åren. Men ändå ville jag ha honom, ha honom i mitt liv och min omgivning. Han har inte velat ha kontakt med mig många gånger och det är alltid varit jag som har tagit upp kontakten igen.

Får väl kanske testa att vara i "nuet" som Mattias gav mig ett tips om. Att försöka fly undan tankarna och trycka bort oron, paniken. Att vara i nuet ta hjälp av att känna, känna hur det känns genom att till exempel känna på ens egna finger, lyssna på ljuden runt omkring och bara vara. Koncentrera sig på nuet och inte förr eller framtiden. Fokusera på hur man känner fysiskt nu. (Dumt att känna efter psykiskt för det hjälper väl inte ens mående så jävla mycket).

Hur fan ska jag klara det? Hur ska jag kunna fly tankarna- dygnet behöver fler timmar. Det är inte hållbart att jobba natt, scouter/skolan sen jobba kväll igen.... Det fungerar inte i längden men det är det enda stället då jag verkligen kommer ifrån tankarna (dock inte på demensavdelningen) men oftast. Jag vill bort! Hem till Marlene! Men det går inte Joop är hemma. Jag är fast, en fånge, i mitt egna hem och mina egna tankar.

// Emma

Livet består av alper och dalar, men kallas toppar och svackor! Dax att bli bergsklättrare!