Allt känns så meningslöst, så tungt. Hela jag skakar och mitt hjärta sitter i halsgropen, jag vet inte längre vad som är upp eller vad som är ner. Jag har ingenstans att ta vägen, ingenstans att vara eller rymma. Ingenstans där jag kan gömma mig ifrån mig själv.
Det sägs att hoppet är det sista som överger en människa, men det kan inte stämma. Hoppet är borta sedan länge så jag vet inte varför jag stannar kvar, varför jag kämpar för det finns ingen mening med det. Det finns ingen mening med livet och det finns egentligen ingen mening med att kämpa. Jag antar att jag fortsätter kämpa för att jag är så nedras envis, för envis för mitt egna bästa.
Jag är på väg neråt igen, kommer jag någonsin kunna ta mig upp eller är det en hopplös cirkel under ytan som kommer pågå resten av mitt liv, jag tror det. Jag kommer inte klara det men ändå stannar jag kvar, är det mitt egna sätt att straffa mig själv, eller vad är det jag håller på med? För det kan inte vara meningen att jag ska må bra, för det är för sent, för sent för att jag ska ställa mig upp på mina ben igen. Jag kommer för alltid krypa på mina bara knän för att ta mig fram här i världen, jag kommer inte ha styrkan till att ställa mig upp och om jag får det så kommer det vara för sent för då har musklerna, orken, förtvinat.
Jag är bortom räddning, bortom livets lycka.
// Emma
Även om envishet är en bra egenskap kan den ibland vara i vägen för det man vill.
Det var då gripande meddelanden som du kommer med. En fantastisk växtverk som går igenom dej. Tänk om vi ändå kunde välja våra känslor. Vilka skulle de då kunna vara. Om inte funnes - så flöge kon. Är ett gammalt ordspråk. Tänk om det finns en annan väg att gå med sig själv. Att inte behöva släpa sig fram i det mest plågsamma i oss.
SvaraRaderaMVH Kurre från Norra Stockholm
http://depressionsfri.info
"Jag antar att jag fortsätter kämpa för att jag är så nedras envis, för envis för mitt egna bästa." = hopp
SvaraRadera