Jobbar och står i för att slippa, slippa tankarna, känslorna och vara mig själv. Jobbar så mycket jag bara kan och har knappt tid till något annat. Hade gärna jobbat dygnet runt utan att sova, utan att äta och utan att tänka. Tankarna förföljer mig och jag försöker springa ifrån dom, bort från dom för jag orkar inte. Vill inte tänka, vill inte känna. Bör inte, ska inte!
Tankarna kommer när jag slappnar av och varje dag, varje timme blir de värre, starkare och mer outhärdliga. Hur länge ska man orka, hur länge ska jag kunna? Jag vill vara den jag en gång var, den som klarade det mesta utan att ta åt sig, klaga eller tänka efter. Nu är jag den som tänker hela tiden, är som en svamp när det gäller att ta åt sig saker och den som tänker alldeles för mycket.
Satt vid en av mina gubbar i natt för att försöka få honom till att somna och kom på mig själv med att sitta och gunga, gunga bort ångesten, gunga bort tankarna. Att gunga har länge varit ett sätt för mig att komma bort men nu fungerar det inte längre, jag gungar tills jag mår illa, häftigt fram- och tillbaka, fram- och tillbaka men ingenting händer. Tankarna finns kvar och känslorna lika så.
Nu tog tankarna överhand igen får väl avsluta med ett osammanhängande inlägg...
// Emma
Framåt å bakåt, Framåt å bakåt, Framåt å bakåt...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar