Dax för ännu en svacka längre ner hann inte ens ta luft. Luften i mig håller på att ta slut och jag kvävs långsamt i mina egna tankar och känslor. Måste verkligen släppa taget om dem.
Jag är trött, lätt irriterad och ledsen, väldigt ledsen. Jag har kanske förlorat en person som betyder mycket för mig och som jag har sårat mycket, och jag vet om det. Jag vet det mycket väl! Jag vet inte varför jag sårade dig, kanske för att jag var rädd att berätta det, kanske ville skydda dig, ge igen.... Jag vet verkligen inte, hade jag vetat hade jag berättat.
Har mycket i skolan just nu känner jag. Nyss haft omtenta, vilket inte kändes bra men när det känns som det inte har gått bra så brukar det ha gått bra så hoppas på det bästa. Har mycket att ta igen samtidigt som jag har allt det nya att hålla koll på. Dax att ta och lyfta sig själv i håret som Thomas hade sagt. Men jag orkar inte. Hade jag inte varit så jävla envis så hade jag gett upp för väldigt länge sedan.
Det har varit lugnt där hemma för en gångs skull men jag tycker inte om det... Den tystnaden, nykterheten som ligger här hemma. Det är för tyst, för lite bråk, för lite fylla och för lite annat! Tycker inte om att ha det lugnt för då måste jag hitta annat att göra för att slippa de plågande tankarna som dyker upp. Tankar som värdelöshet, hopplöshet, svek, ilska och "vill inte leva" tankar. Jag vill inte leva men jag vill inte dö tankar finns ofta men vad är det egentligen som håller en kvar på jordelivet?
Är det min kära vän Marlene eller är det personen jag kanske har förlorat. Antagligen både och. Jag klarar mig verkligen inte utan Marlene och jag verkar inte klara mig utan honom heller. Varför inte?
Han var en av de första personerna jag verkligen kunde lita på. Det var han som höll om mig när jag grät (jag kunde gråta hos honom utan att skämmas). Marlene betyder också otroligt mycket för mig men jag har nästan aldrig gråtit inför henne. En gång fick jag panikångest i skolan och en gång när jag var jävligt förbannad hemma hos henne. Det kan ha med att göra att vi nästan aldrig är själva en längre stund eller så är det något annat. Jag skiter i vad det är bara jag är med henne.
Det börjar bli lite svårt att visa sig glad i skolan och här hemma när jag inte är det. Ja jag kan skratta åt saker jag tycker är roligt och jag kan vara hyfsat glad men det var ett bra tag sen jag verkligen var "genom glad". Jag vet när det var senast.... mormor levde? antagligen. Allting har bara gått utför sen dess men än sitter jag här. Tänker tankar utan handlingar och så länge det är så så är det väl inte så farligt?
Nä nu ska jag fortsätta tänka mina tankar och titta tv för att sedan läsa och försöka sova (hatar när jag inte kan somna)
// Emma
Man kan inte mer än att be om förlåtelse och hoppas. Det ligger inte längre i dina egna händer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar