Tenta, ångest och ork

Är trött, stressad och irriterad! Tenta i morgon och jag kan inte ett skit, ett snyft, ja ingenting! Har inte alls orkat bry mig och berget av papper har vuxit och vuxit i jämn takt med tankarna. Tankarna svämmar över och känslorna sipprar ut. Klarar inte av tanken på att vara själv, själv med mina egna demoner, demonerna som förföljer mig vart jag än går, vart jag än vänder mig.
Känslor, tankar och plugg är mitt liv, inget går bättre än det andra och jag orkar inte mer.

De eviga tankarna som drar mig neråt, ner till bottnen på havet som bara blir djupare och djupare för varje andetag jag tar, för varje tanke jag tänker och för varje handling jag gör. Jag har fortfarande ingen aning om hur jag tar mig upp på morgonen, hur jag drar mig igenom dagarna, veckorna, månaderna!

Dagarna blir längre men inte dygnens timmar. Ett dygn kommer alltid att vara 24 timmar men men min dag är ofta 48 timmar om inte mer. Att dagen kan vara längre än dygnet.
Påsarna under ögonen är snart sopsäckar svarta som natten, medan ögonen ser ut som åar fyllda med blod.

Orken tryter och jag vet inte hur jag ska ta mig upp, upp ur havet som växer, växer som ogräset i en rosen rabatt, bara det att ingen rensar rabatten utan låter det bara växa.

Kanske ska tänka på dagens slut och ta och sova, är ju trots allt en dag i morgon också.

// Emma

Dygn och dagen är inte samma sak men de ska passa ihop.

Sömn

Jag vill få sova! Är trött, har ont i huvudet och min kropp håller mig inte uppe när jag står! Snälla låt mig få sova!

// Emma

Utan sömn är det svårt att bearbeta saker

Snart!

Snart är det tenta, på fredag, och jag pluggar så att jag storknar. Jag pluggar hela natten sen går jag upp på morgonen gör det jag måste sen pluggar jag hela natten igen.

Mår illa, är yr, hjärtklappning, jag vet vad som väntar!

Orkar inte med kvällen/natten. Orkar inte känna, inte tänka, ingenting! Jag har alla måsten som ska göras men jag orkar inte, vill inte. Inte en natt till, en timme, en minut! Låt det släppa, låt mig slippa tänka!

// Emma

Undrar när man kan köra över järnvägen igen

Ensam

Ensamheten gör sig påmind. Tycker inte om att vara själv. Allt blir så mycket jobbigare eller vissa saker blir lättare. Det är jobbigt med alla tankar, alla paranoida tankar om att det är andra här. Inbillningarna av ljud m.m.

Har fått höra att jag alltid mår sämre när jag är själv hemma för att jag börjar bearbeta saker och sakta men säkert börjar må bättre. Jag vet inte om jag köper det eller inte. Jag tror inte att jag kommer må bättre, eller kanske, kanske börjar må "hanterligt" bra. Jag vill kunna fungera som en människa igen, kunna plugga, kunna jobba och kunna ta tag i min fritid. Jag vill vara den jag en gång var!

Var med om något hemskt innan. Fick en tanke innan som kom från klarblå himmel. Jag stannade vid bommarna som gick ner och tanken slog mig direkt att jag skulle köra ut på spåret! Jag kände hur bilen började rulla framåt igen och nosen på bilen hamnade under bommarna. Helt panikslagen stannade jag bilen! Vad höll jag på med?
Nu ca. en timme efteråt sitter jag och tänker om vad som vore bäst eller inte. Tror det var tur att jag stannade bilen! Jag hade nog ångrat mig annars! Ett liv efter livet utan Marlene och han? Har svårt att tänka mig att lämna dessa personer!

// Emma

Allt är inte som det verkar!

Novell

Har inget vettigt att skria så slänger upp en gammal novell jag skrev 2007 när jag gick första året på gymnasiet.
Detta har hänt men under anda omständigheter och med andra personer. Novellen är om mig men slutet har inte hänt för här sitter jag och skriver.

    Varför just jag och varför just den dagen? Det är tankarna som snurrar i huvudet, jag som litade på honom det var ju han jag alltid kunde ringa till om det var något som hade hänt.
    Jag ligger där hemma i sängen och kan inte släppa tanken om det som hände förra veckan på jiingijamborii lägret. Jag känner hur tårarna rinner ner från kinden samtidigt som jag kollar på klockan, den är 03.01. Jag kan inte släppa tanken om det som hände och om det som han gjorde, allt var så fel.  Allt hände under den veckan som jag hade gått och längtat efter så länge att jag äntligen skulle få åka på lägret som alla har pratat om scoutlägernas läger. Allt börja så bra den veckan, den dagen. Vi hade fått den bästa platsen på det stora fältet i Rinkaby,  där vi skulle bo den veckan. 
    Näst sista dagen på detta läger var det min födelsedag som jag hade längtat efter så länge, jag älskade att fylla år på läger man blir så uppvaktad och alla på hela lägret sjunger för en. Jag fyller år den andre juli som nu inte betyder ett dugg för mig för det var den dagen allt började.
    Han stod vid den stora portalen som bestod av två trefötter som var sammansatta med plankor upptill och jiingijamborii flaggorna. Han kallade på mig och jag trodde det bara var för att han ville prata med mig om något som hade hänt. Han började prata med mig och fråga hur allt var. Han såg på mig att jag var ledsen och att jag inte mådde så bra. Han började krama mig som en tröst men stoppade inte vid det utan började ta på mig. Han sa att det skulle hjälpa mot alla problem och det skulle inte gör ont, han drog in mig i skogen som låg bredvid. Han började ta av mina kläder och sedan hans egna. Han tog på mig mer och började ta fram “den” ur hans kalsonger och stoppade den i mig, han drog den ut och in. Jag skrek och skrek, försökte be honom att sluta. Jag kände hur tårarna började komma, jag skrek en sista gång men ingen hörde, ingen kom.
    Jag har gav upp hoppet lät honom göra vad han ville, lät det ta den tid det tog. Låg i det blöta gräset och hoppades och trodde att det inte var jag som låg där, det var någon annan, inte jag, inte då och inte där var tankarna som passerade. Jag kände hur det började svida och rinna någon sörja där han har “den” den där saken som var hans privata del den som jag inte ville ha där, emellan min ben. Det kändes som jag inte fanns som om jag hade lämnat min kropp vad var det som hände var det verkligen jag som blev utsatt för det här?
    Jag känner hur mina ögon har börjat torka igen när jag ligger i sängen och tänker. Det är många frågor som kommer upp i huvudet om vad det som har hänt. Är det mitt    fel, det som hände? Har jag gjort något fel? Kommer jag kunna lita på några killar igen? Kommer min kille att tror mig? Det är några av frågorna jag inte kan få svar på.              
    Jag börjar gråta igen och försöker hitta min killes nummer i mobilen, jag hittar honom och ringer. Efter några signaler så lägger jag på eftersom det inte var någon som svarade. Jag skickar ett sms och skriver:

“Hej älskling det är något som jag vill berätta, det är något som har hänt på lägret som jag var på. Puss älskar dig ring när du kan”

Jag hör hur mobilen ringer, det är han, min älskling. Jag tar upp mobilen och svarar.
    - Hej älskling du hade skickat sms, vad är det som har hänt?
Han pratar som han aldrig har pratat innan, han låter orolig och rädd.
    - Hej älskling, jag har blivit våldtagen.
Jag blir tyst så som han, jag vet inte vad han tror om mig, han kanske tror att jag är trög? Men så kommer det jag aldrig trott.
    - Jag tror inte på det du säger jag tror du ljuger!
    - Jag ljuger inte! Jag talar sanning! Varför tror ingen mig?
Han lägger på luren och vägrar svara när jag ringer, jag får en känsla av oduglighet och börjar få panik. Har det hänt eller var det bara en dröm, en hemsk dröm? Jag skickar ett sms till en kompis som kallas för Hösse som brukar ställa upp på allt och inget. Jag skriver:

“Hej Hösse det är jag, Emma. Tror du att jag kan komma till dig? Jag mår inte så bra, jag är nere och behöver tröst.

Jag hinner tänka ett par tankar innan jag får svar där det står:

Hej Emma, jag känner inte för att du kommer till mig idag har inte tid med dig!

Jag börjar gråta och tänker är jag ensam eller inte? Jag har ingen som kan stötta mig, ingen som kan agera stöttepelare. Vem skulle jag kunna prata med, mamma? Joop? Det svaret är enkelt för ingen av dem kommer att förstå, ingen kommer att fatta.
    Jag tar fram ett rakblad och skär mig. Jag känner inget, ingen smärta, ingenting! Allt svartnar och jag faller, faller ner till golvet och vet inte vad som hände. Dog jag? Är den första tanken som kommer upp i huvudet. Jag kollar upp i taket och vänder huvudet sakta och märker att jag ligger i mitt rum varför dog jag inte tänker jag, jag vill ju dö jag har inget att leva för, inget hopp och ingen tro! Jag tar upp en kniv i min låda som jag brukar använda på scouterna. Jag tar upp den ur fodralet och känner på eggen, den är vass. Jag tar sats och sätter den i magen. Det svider och bränner, hoppas jag dör, efter tanken svartnar det.

AV Emma Abrahamsson OP1B

// Emma

Använd dig av skrivandes talang. Förvräng och ändra historian för att få ut allt du känner.

Orolig

Mamma har varit borta några timmar, rättare sagt 14 timmar, och jag känner hur oron växer. Jag låter som värsta mammagrisen!
Jag vet hur jag själv blir när jag är själv hemma. Tankarna som snurrar och jag blir sämre, så har det varit de senaste gångerna. Mamma är iväg med sin suparkompis och jag inbillar mig att hon ligger däckad på gatan någon stans. Tankar, tankar och tankar de tar aldrig slut!
Jag måste sluta tänka annars kommer inte detta gå!

Från en sak till en annan jag har inga pengar! Hittade en påminnelse till internet.... Inte bra! Sen hade jag bilförsäkring och jag ska börja gå på psyk för 200kr gången! Var fan ska jag hitta pengarna? Kommer få "offra" psyk för att spara pengar. Går dit ett par gånger och kollar vad hon har att säga. Förhoppningsvis inget jag inte redan vet. Jag får offra hur jag mår för att spara pengar, låter ju bra...

Längtar till måndag! Joop åker då, han är närgången och jag har inte orkat bry mig, vet inte varför kanske för att straffa mig själv, kanske för att jag inte längre bryr mig eller kanske att det inte kan bli värre än vad det redan har varit?
Ingen aning om varför men jaja måste säga stopp nästa gång! Han är verkligen sjuk, undrar om krig är en undanflykt?

Orkar inte mer idag! Dålig dag... Lång dag

// Emma

Om han bara är en fantasi varför drabbas jag så hårt av honom. Han finns ju inte!

Kurator?

Psyk ringde idag, 18.40? Lite sent tycker jag, men jag tror det var de som ringde en gång innan vid 5 men ändå. Satt på jobbet och en tant skrek i höga sky! Kuratorn, Kerstin, undrade vad jag gjorde då tanten skrek att hon höll på att bli mördad. och jag svarar "Eh.... sitter på jobbet?"

Jag vet inte varför jag ska gå hos en kurator när jag redan gör det? Okej de kanske har olika kompetenser men ändå jag vill ju egentligen inte byta... Känner mig så förvirrad.
Känns i alla fall bra att Mattias får följa med första gången.

Har varit en lång dag idag. (Från en sak till en annan) Var i skolan vid nio (börjar kvart över tio) för att mamma ville att jag skulle köra tidigare i och med att det var halt och snö ute. Det tog inte så lång tid för att komma till skolan, ungefär lika lång tid som vanligt.
I skolan kollade vi Charlie Chaplin (stavning?) och pratade om producent samhälle och konsumentsamhälle. Sen vid ett när vi slutade blev det raka vägen till jobbet där jag slutade halv tio i kväll. Nu blir det sängen för att sedan gå upp halv fem i morgon bitti!

God natt!

// Emma

Det finns inga dumma frågor bara dumma svar!

Livets mening

Vad är livets mening? Är det lycka så har jag nog uppfattat det fel. Just nu är det bara lidande och plågor, tankar och känslor. Jag är inte van att känna efter men nu har jag inte längre något val. Allting bara bubblar över och jag lever i ett stort känsloträsk. Känslorna översvämmar snart och det känns som jag ska drunkna.
Känslan av att man tror man ska dö, kvävas samtidigt som man får en hjärtinfarkt. Känslan av panik som kryper som småkryp upp längs kroppen. 

Orken är borta och motivationen finns inte. Varken för att bli bra eller för att klara skolan. Vad vill jag egentligen?
Jag vill egentligen få må bra och njuta av livet mer än de få stunderna jag har som oftast är med Marlene.


// Emma

Förnekande är bara ett sett att förlänga lidandet.

Sol

Solen har lyst hela dagen och det har märkts väldigt tydligt på mitt humör och hur jag har mått idag. Dagen har varit lättare än de senaste dagarna som har gått. Skönt. Dock förstördes dagen av att psykiatrin ringde och sen dess har jag varit som jag har varit de senaste dagarna, alltså helt väck.

Det var inget trevligt första intryck. En otrevlig person som var sekreterare, hon sa att jag hade fått en tid på måndag men papperna skulle antagligen inte hinna hem. Jag berättade snällt att jag inte kan på måndag för att jag är i skolan. Surt frågade hon då om det var fler dagar som jag inte kunde och jag svarade att jag inte kunde måndagar, tisdagar och fredagar. Sur blev hon och sa sedan att "då är du tvungen att byta handläggare!" Jag tänkte då att jag vill inte ens gå dit om de ska vara så otrevliga. Dessutom gick det lite väl fort för min smak. Jag ville inte att det skulle gå så fort dessutom så har Mattias lovat mig att följa med första gången.

Jag vet inte om jag kanske ändrar mig, ska jag gå dit eller inte? Vad kommer hända? Vad kan de göra? Hjälp?!?
Jag vill ha tillbaka kontrollen som jag har hos Mattias för jag vet vad han får och inte får göra mot min vilja.

Usch nu började ångesten riva på insidan, jag som måste plugga!

// Emma

Det är ditt val, tänk på dig själv. Men släpp in människor som vill hjälpa dig stå inte med allt själv.

Killar speciellt han...

Den omtalande han. Att jag inte tröttnar, att jag inte ger upp. Jag vill ha tillbaka honom i mitt liv.

Paniken är kommen, jag skakar, hyperventilerar, har ett hjärta i halsgropen som slår i 190, är yr och känner mig generad.
Orken är helt borta och jag har ingen aning om hur jag ska ta mig igenom natten. Klara mig utan att göra något dumt, det är frestande men det hjälper bara för stunden inte en längre tid. Jag vill bara få sova, vill inte ha en sömnlös natt där det blir en onödigt massa tänkande och tankar som jag inte vill ha. En massa vridande och vändande som ändå bara slutar med att jag går upp och sätter mig vid datorn.
Ännu en natt där tankarna och ångesten tar överhand. Varför har jag inget som hjälper, ingen som pratar med mig tills jag somnar.
Ingenting hjälper, ingenting lugnar och inget gör någon skillnad. Jag är dömd till att må som jag mår jag ska bara lära mig hantera det.
Vill att det ska vara som för någon vecka sedan där det gick att hantera, jag fungerade fortfarande som en människa men nu, vad är jag - ett kolli, en grönsak?

// Emma

De sömnlösa nätterna är jobbiga men dagarna med teatern är värre.

Behov

Det har blivit många inlägg den senaste tiden men jag känner ett så stort behov av att få skriva. Har många tankar och känslor som jag inte riktigt kan hantera.
Känslorna kommer ofta flygande från ingen stans och jag är inte alls beredd. Jag vet inte riktigt var alla tankarna eller känslorna kommer ifrån. Lite vet jag varför jag har de men alla? Varför så mycket nu när jag har så mycket med skolan?

Vet inte vad jag ska göra. Jag vill inte sitta här själv med tankarna snurrandes runt i huvudet. Vill höra den lugnande rösten i telefonen som får mig på andra tankar.
Hur mycket klarar en människa? Hur tar man sig igenom en dag? Hur är det tänkt att livet ska vara? Är det meningen att en person tar all skit så att tre andra kan må bra? Är det det livet går ut på? Att en mår dåligt medans andra slipper det.
Dessutom när kan man påstå att man mår dåligt? En person som har en dålig hårdag och mår dåligt för det i en vecka, räknas det som ett riktigt problem eller?
Jag vet inte svaret själv på frågan men jag vet att jag har problem! Stora problem och små problem.

Det känns som mina inlägg är sammanhängande längre.... Kanske är det ingen som förstår dem. Fast bloggen är till för mig trots allt.

// Emma

Problem är olika bara för att individerna är just individer.

Tankar

Har så mycket tankar som snurrar runt i mitt huvud. Det är ett under att det inte sprängs! Tankar om framtiden, om vad som kommer hända, vad saker ska betyda. Jag är inget annat än förvirrad just nu.
Bland annat handlar det om den omtalade honom, han jag vill ska höra av sig. Nu hör han av sig och jag vet inte vad jag ska göra. Vill han att jag ska höra av mig eller vad? Återstår väl att se. Tänker inte börja höra av mig fören han säger att han vill. Men hur ska jag bete mig, vad vill han att jag ska göra? Vill ju trots allt inte förstöra för honom och hans tjej. De verkar lyckliga och det är väl det jag vill. Att han ska få må bra och vara lycklig.

När det gäller framtiden. Jag har aldrig velat något såhär mycket som jag vill ha min utbildning och jag har aldrig trott så lite på mig själv som jag gör just nu. Bra kombination Emma, verkligen bra, du har verkligen lyckats.
Framtids tankarna har inte precis blivit bättre av att vissa andra, Mattias, inte verkar tro att jag klarar det. Eller jag vet inte vad han tror. Han kanske tror på mig, vad vet jag?. Det känns i alla fall som att han inte tror på mig. Jippi jag är verkligen betrodd, känner mig verkligen stärkt.
Borde kanske sluta tänka, börja plugga, ta mig i kragen och ställa mig upp. Utan stödhjul eller stöttepelare. Kanske inte. Det känns som om jag kommer falla ihop. Mina ben är inte starka nog, än, hoppas att de stärks snart. Vill klara mig själv, utan hjulen eller pelarna. Kommer jag någonsin att lyckas med mitt mål? Att jobba inom det sociala arbetet.

Kanske ska se om jag kan sova. Känner mig trött men om John blund kommer och hälsar på är en annan sak.

// Emma

Om vi inte kan definiera normal hur kan vi då veta vad som är sjukt?

Konstigt!

Vilka flach-backs man kan få!
Bilder av en liten flicka som skriker förtvivlat på sin mamma att hon ska komma. En flicka som skriker mitt i natten, mitt i veckan, då det är full rulle med musik, bråk, skratt, ja alltså fylla där hemma.
Flickan skriker förtvivlat för hon vill att sin mamma ska komma så att flickan kan berätta att musiken är för hög. Hon vill att musiken ska sänkas så att hon kan sova, för det är trots allt skola dagen efter.

Idag känner jag igen detta igen. Förutom flickan är äldre, musiken är inte igång och det är inte bråk dock väldigt högljuda diskussioner. Det är fortfarande mitt i veckan men inte skola men det kunde lika bra ha varit det, ska upp tidigt, ska med en kompis och kastrera katten.

Det är illa att jag inte längre bryr mig på samma sätt som förr. Desperat att få sova, att få det tyst. På ett sätt har det blivit en del av mig att mamma festar när hon känner för det, att dörren är öppen för allmänheten och att det alltid blir bråk om Joop råkar ringa. Det gör inte saken att personen som Joop hatar mest är här. Min egna far.
Joop har aldrig tyckt om min pappa för att min pappa har aldrig brytt sig om mig. Pappa är min pappa och det är inget jag kan göra åt, jag kallar honom pappa och kramar honom som min pappa och jag skiter totalt i vad Joop tycker.

Det finns en sak som skrämmer mig! Det är att jag vet om när det är dax för fylla (mer fylla än vanligt). Då det festas och mamma blir lite extra full är när:
1. Joop har nyss åkt oftast söndag kväll eller måndag.
2. Joop är på färjan och kan inte ringa (oftast då mamma passar på att festa ute)
3. Efter hon har varit "duktig" alltså varit på spanskan, rehab eller något liknande.
4. Mamma städar/har städat.
5. När det är varmt eller kallt ute (is kaffe eller kaffe gök)
6. Hon har extra ont.
7. Hon har tråkigt.
8. När hon har varit tvungen att hålla sig nykter en dag för att köra dagen efter. När hon kommer hem från att kört bil måste man ju dricka.
9. Varit och storhandlat.
10. Är sjuk.

Haha alltså min mamma dricker av alla anledningar!

// Emma

Våga visa känslor, tårar är läkande!

Psykiatrin

Det går verkligen utför! Psykiatrin nästa!
Min önskan om att få slippa livet i mellan åt har Mattias börjat ta på riktigt allvar. Tankar är inte handling inte för mig, tankarna skadar inte utan det är handlingen. Okej ingen ska behöva tänka tanken men jag har gjort det från och till i många år. De kanske kommer oftare nu men jag lever också i en annan sorts stress nu än vad jag gjorde förr. Kanske blir bättre när jag har vant mig. Kan ju hoppas.
Det känns som om jag inte är kapabel till att ta hand om mig själv och jag är rädd om vad som ska hända. Kommer jag ens gå dit? Ju mer jag tänker på det ju mer vill jag låta bli. Men det kanske inte blir bättre av det? Jag har tappat kontrollen som jag ändå har känt att jag har haft hos Mattias. Jag har en klar bild över vad han får och inte får göra mot min vilja. Men dem? Vad får de göra?
Hur ska jag få ihop min vardag? Går i skolan ca. tre dagar i veckan, jobbar, har en fritid, pluggar (pluggar inte i skolan sitter i stort sätt bara på föreläsningar). Ska jag då få in ett besök hos Mattias i veckan samtidigt som ett besök på psykiatrin? Hur kommer det att gå?
Jag vill bara att allt ska vara som förut, vill att mardrömmen ska vara över. Jag vill både spola tillbaka tiden sådär 3,5 år och sen vill jag även spola fram tiden sådär 3,5 år.
Jag vill äta kakan samtidigt som jag vill behålla den.
Jag vet inte vad jag ska ta mig till! Jag vill att allt ska sluta! Jag vill bara få vara! Vara mig själv utan bekymmer!

Usch många frågor men inga svar, vad ska jag ta mig till? Oron bara växer och jag vet inte hur eller vad jag ska göra!

// Emma

Var rädd om vad du berättar, det kan komma i fatt dig. Men låt inte sakerna vara inom dig för det kommer tillbaka när du minst anar det!

Varför?

Jag skulle inte ha sagt att det var för lugnt här hemma. Mamma drack sig redlöst full igår. Fick byta om på henne och bädda ner henne i sängen, igen. Hade ringt henne när jag kom hem och frågat var hon var. 5 minuter senare ringer hennes man på hemtelefonen och jag vägrar svara. Ringer upp mamma och hon frågar vart jag är. Jag svarar att jag är hemma och att jag berättade det för fem minuter sedan.
Hon kommer hem vid nio på kvällen och undrar när jag kom hem. Säger att jag ringde henne när jag kom hem, sen däckar hon i sängen med kläder och allt. Jag tar och hjälper henne att byta om och bäddar ner henne i sängen. Irriterad är jag nu så jag går och lägger mig och läser lite. Är trött så bestämmer mig för att sova. Somnar runt halv elva.
Vaknar vid elva igen av Alexander Rybaks låt Fairytale. Kommer på att det är min mobil som ringer och ser att det är dolt nummer. Stänger av ljudet och tänker på vem det kan vara. Sen ringer det igen, jag gör likadant men det börjar ringa en gång till. Tankarna var att det kanske är han som ringer (önsketänkande) och jag hade fel. Jag svarade och hörde att det var mamma. Hon sa att jag var kidnappad och att hon skulle ringa polisen.
Jag är yrvaken och vrålar att jag är hemma. Mamma är fortfarande helt övertygad om att jag är kidnappad. Fly förbannad flyger jag upp ur sängen och in i mammas rum där hon sitter med stora ögon och kollar på mig och frågar hur jag kom ifrån kidnapparen. Arg som jag nu är säger jag att jag har varit hemma hela tiden och att hon inte bör dricka sig så jävla full att hon inte har koll på vart jag är och att hon alltid blir så full att hon inte kommer ihåg saker.
Tillbaka i sängen ligger jag och vrider och vänder mig, oförmögen att sova. Tankarna flyger rundor i huvudet på mig och jag kände återigen för att ge upp. Jag försöker läsa, tänka på fyrkanter, räkna får, läsa om vetenskap och titta tv. Ingenting fungerar och det resulterar i ännu en sömlös natt då jag vill ha ett par armar om mig som är så trygga så att jag somnar utan problem, vaknar utvilad och jag vet att det väntar ännu en sådan natt.

Undrar om han har börjat igen, tycker inte om hans sätt att vara, jag stelnar och slutar andas för en kram. Hoppas inte!

// Emma

Den som väntar på något gott väntar inte för länge, eller?

Stress, misslyckan och lyckan

Dax för ännu en svacka längre ner hann inte ens ta luft. Luften i mig håller på att ta slut och jag kvävs långsamt i mina egna tankar och känslor. Måste verkligen släppa taget om dem.
Jag är trött, lätt irriterad och ledsen, väldigt ledsen. Jag har kanske förlorat en person som betyder mycket för mig och som jag har sårat mycket, och jag vet om det. Jag vet det mycket väl!  Jag vet inte varför jag sårade dig, kanske för att jag var rädd att berätta det, kanske ville skydda dig, ge igen.... Jag vet verkligen inte, hade jag vetat hade jag berättat.

Har mycket i skolan just nu känner jag. Nyss haft omtenta, vilket inte kändes bra men när det känns som det inte har gått bra så brukar det ha gått bra så hoppas på det bästa. Har mycket att ta igen samtidigt som jag har allt det nya att hålla koll på. Dax att ta och lyfta sig själv i håret som Thomas hade sagt. Men jag orkar inte. Hade jag inte varit så jävla envis så hade jag gett upp för väldigt länge sedan.

Det har varit lugnt där hemma för en gångs skull men jag tycker inte om det... Den tystnaden, nykterheten som ligger här hemma. Det är för tyst, för lite bråk, för lite fylla och för lite annat! Tycker inte om att ha det lugnt för då måste jag hitta annat att göra för att slippa de plågande tankarna som dyker upp. Tankar som värdelöshet, hopplöshet, svek, ilska och "vill inte leva" tankar. Jag vill inte leva men jag vill inte dö tankar finns ofta men vad är det egentligen som håller en kvar på jordelivet?
Är det min kära vän Marlene eller är det personen jag kanske har förlorat. Antagligen både och. Jag klarar mig verkligen inte utan Marlene och jag verkar inte klara mig utan honom heller. Varför inte?

Han var en av de första personerna jag verkligen kunde lita på. Det var han som höll om mig när jag grät (jag kunde gråta hos honom utan att skämmas). Marlene betyder också otroligt mycket för mig men jag har nästan aldrig gråtit inför henne. En gång fick jag panikångest i skolan och en gång när jag var jävligt förbannad hemma hos henne. Det kan ha med att göra att vi nästan aldrig är själva en längre stund eller så är det något annat. Jag skiter i vad det är bara jag är med henne.

Det börjar bli lite svårt att visa sig glad i skolan och här hemma när jag inte är det. Ja jag kan skratta åt saker jag tycker är roligt och jag kan vara hyfsat glad men det var ett bra tag sen jag verkligen var "genom glad". Jag vet när det var senast.... mormor levde? antagligen. Allting har bara gått utför sen dess men än sitter jag här. Tänker tankar utan handlingar och så länge det är så så är det väl inte så farligt?

Nä nu ska jag fortsätta tänka mina tankar och titta tv för att sedan läsa och försöka sova (hatar när jag inte kan somna)

// Emma

Man kan inte mer än att be om förlåtelse och hoppas. Det ligger inte längre i dina egna händer.