Hur kommer det sig att det är svårare att ta sig genom vissa dagar nu jämfört med när jag bodde hemma? Vissa dagar nu kommer jag inte ens upp ur sängen medan förr var det inga problem. Vissa dagar tar det emot så jag vet inte vart jag ska ta vägen men jag har även de dagar då jag faktiskt mår bra nu vilket jag inte hade förr.
Jag vet inte vad jag föredrar, att vara mitt uppe i skitet eller stöta på det emellanåt. Just nu tror jag att jag hellre hade levt mitt i det än att bara möta på det när jag träffar mamma eller pratar med henne.
Idag, jag skulle bara vara hemma, ta det lugnt och försöka plugga lite. Fick reda på att tentaresultatet var uppe från tentan jag hade för ca. 1,5 veckor sedan, kollade det och såg jag fick G. Andra tentan på hela utbildningen jag klarade på första försöket, gud vad glad jag blev. Ringde mamma och störtbölade av lycka. Hon sa att hon bjöd på mat för att fira vilket jag tyckte lät som en trevlig idé. Ringer upp en stund senare och frågade, idiotiskt nog, om hon hade druckit (klockan var då 12)och självklart hade hon det. Blev irriterad på att hon ALDRIG kan vara nykter när jag ska dit sen kvittar det vilken tid på dygnet. Jag hade kunnat vara där klockan 6 på morgonen och hon hade ändå varit full. Hon frågade varför jag undrade om hon hade druckit och jag svarade att jag var sugen på en öl till maten men att jag sket i det i och med att hon hade druckit så hon kunde inte köra. Hon märkte nog av att jag blev irriterad för hon försökte hitta lösningar på det. Men jag valde att köra!
Min lycka över tentan försvann fort och gick över till ledsen över mitt(?) misslyckande över mammas drickande. Även om jag logiskt/teoretiskt sett vet att det inte är mitt fel så känns det som att det jag som gör det. För trots allt dricker hon mer nu än när jag bodde hemma. Jag klarar inte alls av hennes drickande längre och allt blir så mycket jobbigare än det var när jag bodde hemma och till och med då tyckte jag det var jobbigt men nu är det fan värre! De sa att det skulle bli bättre när jag flyttat men förhelvete inte! Det är värre! Trots mina bättre dagar.
Nu sitter jag här men tårar längs kinderna, ångest som in i helvete och vill bara att Alex ska ringa men vet att han inte kommer göra det för Ida. Jävla mög!! HATAR HENNE, även jag vet inte att jag inte ska behöva det...
// Emma
Allt är inte så lätt som det ser ut!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar