Gårdagen finns än i mina tankar och idag har jag smält det jag gjorde. Tankarna jag hade när jag jobbade fick mig till att vela och undra varför jag mår såhär, varför jag tänker dessa tankar.
Jobbade igår, som vanligt, vår nya gubbe hade gett upp om livet så vi hade täta koller på honom. Han andades tungt och har inte ätit på flera dagar och knappt druckigt dessutom kämpade han inte emot. Senast igår fick vi lägga benen på ryggen för att han sparkade oss. Man fick en tryckande känsla över bröstet när man såg honom försöka få luft, man försökte andas åt honom. Ens egna känsla satt i efter man hade gått där ifrån. Kändes nästan som man hade ångest.
Jag var där inne 19.55 och då andades han tungt, nästan snarkande. Sen var jag där igen 20.05. Fick en konstig känsla när jag låste upp dörren. Jag hörde inga snarkande ljud så jag gick försiktigt runt hörnet och kollade. Han var borta, lämnat detta liv. Jag hämtade hon jag jobbade med och ringde SSK. Konstaterade dödsfallet och hämtade saker för att göra vid honom.
Detta var första gången jag gjorde vid en död människa, dock inte första gången jag såg en död människa. Jag började tänka på hur äckligt, obehagligt och hemskt det var att göra vid en kropp, för det var ju det han var, en kropp och inget annat. Han var lealös, kallare än normalt men ändå varm. Han var meljerad (stavning) i färgen och varje gång vi vände honom mot mig öppnades ögat och jag kände mig iaktagen, hemsk känsla! Det var jobbigt och obehagligt att ständigt behöva stänga hans egna öga.
Tankarna snurrade att jag ville inte att någon skulle uppleva denna jobbiga känslan för att göra vid mig och jag började åter igen tvivla på mitt beslut. Hur ska jag göra? Eller framför allt hur ska jag orka?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar