Jag vet inte hur jag ska göra. Vill låta dig gå för din egna skull men jag känner mig så jävla egoistisk! Det känns som om du inte vill ha mig för att jag antagligen har en ärftlig sjukdom, att jag mår dåligt och för att jag inte bor hos dig!
känner mig oduglig, förvirrad och bortglömd. Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Jag vet inte vad jag ska göra för att klara detta. Vill inte förlora dig men känns som du sakta förändras även om du säger att så inte är fallet. Jag kan inte leva utan dig och jag kan inte leva med dig. Det går inte, men frågan är vad som är bäst? För dig är det kanske att vara utan mig men drar jag mig tillbaka nu vet jag att vi kommer ta upp kontakten igen om ett par veckor eller månader och då sitter vi i samma sits igen.
Jag borde lämna dig ifred för det är trots allt mig egna fel att du har henne. Du ville göra mig svartsjuk för att jag inte var redo för ett förhållande och du hittade en annan precis innan jag skulle fråga om vi skulle försöka igen. Du hittade henne du nu håller kär och jag finns inte längre med i bilden och det är mitt fel.
Sitter och gråter så fort jag tänker på dig, så fort jag känner mig ivägen, så fort jag inte får prata med dig, så fort jag ser något om dig och henne eller så fort jag ser någon annan med sin pojkvän/flickvän. Jag saknar dig och önskar det kunde bli vi men det går inte!
Jag orkar inte mer...
// Emma
Allt jag gör, gör jag för sent!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar