Det känns som jag kämpar, kämpar och kämpar men jag kommer ingen vart, jag står bara stilla. Även om jag kanske inte mår så dåligt som jag har gjort periodvis så känns det som jag inte bli bättre än såhär. Jag känner mig värdelös att jag inte kan må bra utan detta är så bra jag kan må.
Jag har även märkt att jag inte alls klarar av mammas drickande lika väl som jag gjorde innan utan det tar på mig mer nu än vad det gjorde då. Jag blir sur så fort jag märker att mamma har druckit och jag känner mig besviken även om jag inte blir förvånad. Just nu känns det som det är mitt fel att mamma dricker mer än vad hon gjorde när jag bodde hemma.
När jag var hemma så kunde jag hindra henne lite i alla fall, men nu, nu kan jag inte göra ett skit för det kvittar hur sur, irriterad eller arg jag blir så gör det ingen skillnad. Dessutom så vet jag att hon mår sämre nu än innan och det är också mitt fel. Jag räcker inte längre till, jag duger inte, inte ens för att hjälpa min egna mamma!
Dessutom så känns det inte som jag duger till Alex, vet att han tycker det men det känns inte så. Jag kan inte göra honom glad, för jag mår inte bra och är inte lycklig. Jag duger inte till för att kan inte ta hand om mig själv.
Jag duger inte för fem öre och allt hade varit bättre, gladare och lugnare utan mig. Men trots att jag har dessa tankar så kan jag inte bestämma mig om hur jag ska göra. Ska jag eller ska jag inte? Just nu vill jag men hur kommer det bli i morgon? Kommer jag vilja då? Ingen aning!
Har inte bestämt mig om vad som händer men en sak i säker skiter nog i skolan i morgon...
// Emma
Bjuder på min nya tatuering, tre och fyra i samlingen...
Oj vad ledsen jag blir av ditt inlägg. Jag känner inte dig, men du måste tro med på dig själv och din förmåga!
SvaraRaderaOch du kan inte ta ansvar för vad din mamma gör. Du måste släppa och gå vidare. Du kan inte låta hennes drickande dra ner dig och din självkänsla. Du kan finnas där som stöd för din mamma om hon en dag väljer att sluta dricka, men du kan inte ta ett sådant beslut åt henne. Det måste komma inifrån.
Du är den du är. Och du duger precis så! Låt inte din egen hjärna intala dig något annat. För om du tror på att du inte duger kommer du aldrig att kunna bli lycklig.
Förlåt om jag låter barsk, men jag blir så arg när fina människor inte kan se det! Livet är tungt ibland, olidligt ibland.. men du får inte ge upp! Du måste försöka gå upp varje morgon med en positiv inställning. För din egen skull!
Ge inte upp. Kämpa!