Tenta, alkoholism, lycka, ångest!

Hur kommer det sig att det är svårare att ta sig genom vissa dagar nu jämfört med när jag bodde hemma? Vissa dagar nu kommer jag inte ens upp ur sängen medan förr var det inga problem. Vissa dagar tar det emot så jag vet inte vart jag ska ta vägen men jag har även de dagar då jag faktiskt mår bra nu vilket jag inte hade förr.
Jag vet inte vad jag föredrar, att vara mitt uppe i skitet eller stöta på det emellanåt. Just nu tror jag att jag hellre hade levt mitt i det än att bara möta på det när jag träffar mamma eller pratar med henne.

Idag, jag skulle bara vara hemma, ta det lugnt och försöka plugga lite. Fick reda på att tentaresultatet var uppe från tentan jag hade för ca. 1,5 veckor sedan, kollade det och såg jag fick G. Andra tentan på hela utbildningen jag klarade på första försöket, gud vad glad jag blev. Ringde mamma och störtbölade av lycka. Hon sa att hon bjöd på mat för att fira vilket jag tyckte lät som en trevlig idé. Ringer upp en stund senare och frågade, idiotiskt nog, om hon hade druckit (klockan var då 12)och självklart hade hon det. Blev irriterad på att hon ALDRIG kan vara nykter när jag ska dit sen kvittar det vilken tid på dygnet. Jag hade kunnat vara där klockan 6 på morgonen och hon hade ändå varit full. Hon frågade varför jag undrade om hon hade druckit och jag svarade att jag var sugen på en öl till maten men att jag sket i det i och med att hon hade druckit så hon kunde inte köra. Hon märkte nog av att jag blev irriterad för hon försökte hitta lösningar på det. Men jag valde att köra!

Min lycka över tentan försvann fort och gick över till ledsen över mitt(?) misslyckande över mammas drickande. Även om jag logiskt/teoretiskt sett vet att det inte är mitt fel så känns det som att det jag som gör det. För trots allt dricker hon mer nu än när jag bodde hemma. Jag klarar inte alls av hennes drickande längre och allt blir så mycket jobbigare än det var när jag bodde hemma och till och med då tyckte jag det var jobbigt men nu är det fan värre! De sa att det skulle bli bättre när jag flyttat men förhelvete inte! Det är värre! Trots mina bättre dagar.

Nu sitter jag här men tårar längs kinderna, ångest som in i helvete och vill bara att Alex ska ringa men vet att han inte kommer göra det för Ida. Jävla mög!! HATAR HENNE, även jag vet inte att jag inte ska behöva det...

// Emma

Allt är inte så lätt som det ser ut!

Klart jag klarar det, eller?

Idag kan jag klara allt! Jag har bestämt mig för att jag ska ta mig genom detta, klara skolan och börja må bra! Jag ska verkligen klara det! Jag ska! Men ändå kommer frågan om hur det kommer gå i morgon, kommer jag ge upp då igen, sluta försöka eller kommer jag ge upp om en vecka, två eller någon månad?

Jag är rädd, skit rädd att jag kommer ge upp ännu en gång! Jag vet inte hur det kommer sluta då, hur ska det gå om jag sjunker ner igen? Hur ska jag då ta mig upp?

Tårarna rinner just nu för jag vet inte hur det kommer se ut, hur jag kommer må eller något! Detta går inte men jag försöker för jag ska klara det! Jag ska, men kommer jag klara det? Jag vet inte om jag kommer klara det. Bara på denna stund jag har skrivit detta inlägg har jag svängt till att jag inte klarar det, för jag finns inte där jag fanns förr, jag finns inte hos de jag kunde prata med. Jag finns bara hos personen som står mig närmst för hos de andra är jag borta. Kära TSare... Jag finns inte hos er längre

Äsch skit samma! Det får gå som det går!

// Emma

På något sätt ska det gå!

Dagen har varit bra, men ändå sitter jag här. Tårarna längs kinderna, kramp i bröstet, tungt att andas och skakar.

Det känns som jag kämpar, kämpar och kämpar men jag kommer ingen vart, jag står bara stilla. Även om jag kanske inte mår så dåligt som jag har gjort periodvis så känns det som jag inte bli bättre än såhär. Jag känner mig värdelös att jag inte kan må bra utan detta är så bra jag kan må.
Jag har även märkt att jag inte alls klarar av mammas drickande lika väl som jag gjorde innan utan det tar på mig mer nu än vad det gjorde då. Jag blir sur så fort jag märker att mamma har druckit och jag känner mig besviken även om jag inte blir förvånad. Just nu känns det som det är mitt fel att mamma dricker mer än vad hon gjorde när jag bodde hemma.
När jag var hemma så kunde jag hindra henne lite i alla fall, men nu, nu kan jag inte göra ett skit för det kvittar hur sur, irriterad eller arg jag blir så gör det ingen skillnad. Dessutom så vet jag att hon mår sämre nu än innan och det är också mitt fel. Jag räcker inte längre till, jag duger inte, inte ens för att hjälpa min egna mamma!

Dessutom så känns det inte som jag duger till Alex, vet att han tycker det men det känns inte så. Jag kan inte göra honom glad, för jag mår inte bra och är inte lycklig. Jag duger inte till för att kan inte ta hand om mig själv.

Jag duger inte för fem öre och allt hade varit bättre, gladare och lugnare utan mig. Men trots att jag har dessa tankar så kan jag inte bestämma mig om hur jag ska göra. Ska jag eller ska jag inte? Just nu vill jag men hur kommer det bli i morgon? Kommer jag vilja då? Ingen aning!

Har inte bestämt mig om vad som händer men en sak i säker skiter nog i skolan i morgon...

// Emma

Bjuder på min nya tatuering, tre och fyra i samlingen...

Glömt!

Har glömt att berätta om rättegången jag var på...
Alla kanske inte vet vad jag pratar om men en del gör det. Hur som helst är inget jag vill prata om så blir bara lite kort.
Rättegången ägde rum den 16 november. Allt gick bra och han fick straffet han förtjänade. Tre år och skadestånd, dock sitter känslorna kvar lika bra än som de gjorde innan...

Döden

Gårdagen finns än i mina tankar och idag har jag smält det jag gjorde. Tankarna jag hade när jag jobbade fick mig till att vela och undra varför jag mår såhär, varför jag tänker dessa tankar.

Jobbade igår, som vanligt, vår nya gubbe hade gett upp om livet så vi hade täta koller på honom. Han andades tungt och har inte ätit på flera dagar och knappt druckigt dessutom kämpade han inte emot. Senast igår fick vi lägga benen på ryggen för att han sparkade oss. Man fick en tryckande känsla över bröstet när man såg honom försöka få luft, man försökte andas åt honom. Ens egna känsla satt i efter man hade gått där ifrån. Kändes nästan som man hade ångest.

Jag var där inne 19.55 och då andades han tungt, nästan snarkande. Sen var jag där igen 20.05. Fick en konstig känsla när jag låste upp dörren. Jag hörde inga snarkande ljud så jag gick försiktigt runt hörnet och kollade. Han var borta, lämnat detta liv. Jag hämtade hon jag jobbade med och ringde SSK. Konstaterade dödsfallet och hämtade saker för att göra vid honom.

Detta var första gången jag gjorde vid en död människa, dock inte första gången jag såg en död människa. Jag började tänka på hur äckligt, obehagligt och hemskt det var att göra vid en kropp, för det var ju det han var, en kropp och inget annat. Han var lealös, kallare än normalt men ändå varm. Han var meljerad (stavning) i färgen och varje gång vi vände honom mot mig öppnades ögat och jag kände mig iaktagen, hemsk känsla! Det var jobbigt och obehagligt att ständigt behöva stänga hans egna öga.

Tankarna snurrade att jag ville inte att någon skulle uppleva denna jobbiga känslan för att göra vid mig och jag började åter igen tvivla på mitt beslut. Hur ska jag göra? Eller framför allt hur ska jag orka?

Hur ska jag göra?

Jag vet inte hur jag ska göra. Vill låta dig gå för din egna skull men jag känner mig så jävla egoistisk! Det känns som om du inte vill ha mig för att jag antagligen har en ärftlig sjukdom, att jag mår dåligt och för att jag inte bor hos dig!

känner mig oduglig, förvirrad och bortglömd. Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Jag vet inte vad jag ska göra för att klara detta. Vill inte förlora dig men känns som du sakta förändras även om du säger att så inte är fallet. Jag kan inte leva utan dig och jag kan inte leva med dig. Det går inte, men frågan är vad som är bäst? För dig är det kanske att vara utan mig men drar jag mig tillbaka nu vet jag att vi kommer ta upp kontakten igen om ett par veckor eller månader och då sitter vi i samma sits igen.
Jag borde lämna dig ifred för det är trots allt mig egna fel att du har henne. Du ville göra mig svartsjuk för att jag inte var redo för ett förhållande och du hittade en annan precis innan jag skulle fråga om vi skulle försöka igen. Du hittade henne du nu håller kär och jag finns inte längre med i bilden och det är mitt fel.

Sitter och gråter så fort jag tänker på dig, så fort jag känner mig ivägen, så fort jag inte får prata med dig, så fort jag ser något om dig och henne eller så fort jag ser någon annan med sin pojkvän/flickvän. Jag saknar dig och önskar det kunde bli vi men det går inte!

Jag orkar inte mer...

// Emma

Allt jag gör, gör jag för sent!

Sista gången!

I morgon är det sista gången vi pratar, i morgon så säger jag stopp igen! Jag orkar inte mer, jag är så otroligt känslomässigt instabil nu och är i upplösningstillstånd! Jag klarar mig inte med dig men jag klarar mig definitivt inte utan dig... Jag hade gjort vad som helst! Förstår inte att du har fört mig till denna plats igen, att du har lyckats dra ner mig på bottnen ännu ek gång, trodde inte det gick. Jag kommer aldrig att ställa mig upp igen, inte utan din hjälp. Men gör detta för din, vår, skull. Jag tror det är bäst såhär. Du har gjort ditt val och du får stå för det!

// Emma

Även denna natt kommer bli sömnlös och full med tårar men det är lugnt för jag vet att morgondagen blir värre!

Sitter här, vaken.

Här sitter jag medan mina scouter fortfarande sover. Ute blåser det fortfarande hur mycket som helst men vad gör det? Jag sitter inne i min onepiece och det är fortfarande glöd och varmt i kaminen sedan i natt.

Känner hur ångesten börjar komma, hur jag börja flyta iväg i mina egna tankar. Det känns som jag ska börja gråta vilken sekund som helst men får hålla tillbaka det så gått det går för här är vissa som inte riktigt vet, inte riktigt förstår. Ska snart ta och äta frukost för jag ska snart ta mig till jobbet. Ska först hämta Balle för hon ska följa med mig och jobbets hund till veterinären.

Jag undrar hur det kommer gå att jobba idag, är trött, irriterad utan anledning och som jag skrev innan är ångesten på väg. Det är dessa dagar som det brukar vara jobbigast på jobbet för mina boende känner av det på mig och blir själv oroliga. De börjar gå rundor, bråka, skrika och slåss. Allmänt jobbiga alltså. Jaja är väl bara att ta sig genom denna dagen också.

// Emma

Alla dagar är inte de samma även om de ibland kan kännas som det.