Övergiven

Varit och träffat både min psykolog och sjukgymnast, tillsammans. Jag hade skrivit till sjukgymnasten härom dagen och sagt att jag tror de kommer säga upp kontakten men hon lovade att det inte alls var så. Väl där börjar de med att säga att de vill skicka en remiss till DBT. Alltså sluta hos dem och kanske börja med DBT. Var ju detta jag sa. Att de skulle säga upp kontakten så nu är jag fruktansvärt besviken på min sjukgymnast som varit den enda tryggheten jag haft. Jag kan inte lita på henne mer.

Jag känner mig så fruktansvärt övergiven, mer än vad jag redan gjort det senaste halvåret. De orkar inte med mig längre så då överger dem mig. Det känns. Det gör så förbannat ont. Jag känner mig inte alls motiverad till att fortsätta med behandlingen. Varför skulle jag?

Det enda jag vill är att skriva till min sjukgymnast hur jag känner och tänker men kan ju inte lita på henne så det går inte.

Dessutom ville psykologen prata om diagnoser. En läkare någon gång i tiden har satt diagnosen "ospecificerad personlighetsstörning". Psykologen ville specificera den och satte då " Emotionell instabil personlighetsstörning" alltså borderline. Dem diagnosen jag verkligen inte har velat ha eller ens ansett att jag har.

Livet suger och jag vill ge upp. Jag orkar inte ta några fighter och låter allt bara ske.

// Emma

Jag har inget vettigt att skriva så låter bli...

Livet på en pinne

Igen är hon sjuk, psykologen. Har stort sätt bara träffat henne en gång sedan semestern. En gång. Det är för lite. Dessutom kan inte jag nästa gång så är en månad tills nästa gång. Hur ska det gå?

Hämtade medicin idag och det blev nästan en läkarbedömning men lyckades ta mig ur det. Fick lova. Allt är så svårt just nu. Energinivån ligger på "orkar jag borsta håret idag?". Hur är det meningen att jag ska lyckas leva i det? När jag inte ens alltid orkar borsta håret?

Hade medarbetarsamtal igår. Allt var perfekt förutom just att jag är sjuk mycket. Men jag kan inte rå för det men nu måste jag väl bita ihop och inte vara sjuk. Alex sa att jag förr alltid orkade jobba, mycket. Och det stämmer. Förr jobbade jag minst 150% men nu klarar jag knappt 100%. Klarar knappt att gå upp...

// Emma

Livet leker, aldrig grubbla, när du lever i en parasit i bubbla!

Kluven

Jag känner mig kluven. Vad vill jag egentligen? Jag vill vara scout, jag tycker det är kul, men det tar mer energi än vad det ger för tillfället. Jag vill ställa upp för min vän och min "ledarkollega" och vara med på de möten jag kan samt hajker, så som nu i helgen. Men hela jag skriker att jag inte orkar. Hela jag är slut. Hela jag är uppslukad av ångest. Jag har tagit fram packningen och det som ska i men jag drar mig för att packa. För jag orkar inte.

Jag är helt slut och flashar mer än vad jag någonsin har gjort. Alex väcker mig på nätterna för att jag ligger och skriker. Jag fastnar i vardagen och är helt uppslukad av minnesbilder och känslor. Jag kan känna hur mammas man tar på mig, hur jag blir slagen och hur jag har sex med honom. Det är väl bara att inse att detta någon gång skulle komma men att det var så här hade jag inte kunnat föreställa mig. Att det var så här tufft, jobbigt, outhärdligt hade jag aldrig kunnat förstå. Det gör så ont både psykiskt och fysiskt. Jag kan inte hantera det. Jag har van vid dissociationer men flashar är nytt. Hur hanterar jag det? Hur ska jag klara av det? Min sjukgymnast frågade om vi skulle ha ett uppehåll om det skulle hjälpa, jag tror inte det hade gjort någon skillnad. Jag får bara lära mig att stå ut och möjligtvis kunna styra lite själv.

// Emma

De säger att man inte ska ge upp, att det kommer bli bättre.

På tiden?

I morgon har jag läkartid. Lika avskyvärt som vanligt. Hatar läkartider! Sen har jag psykologen, om hon nu är frisk. Blir inte förvånad om hon är sjuk. Har inte varit hos henne sen 21/8. Sjukt jobbigt. Jag är beroende av rutiner. Visst att man kan bli sjuk men det gör inte det mindre jobbigt. Det är självklart okej att vara sjuk men för mig är det lika jobbigt att få en tid avbokad. Och nu har hon varit sjuk vid två tillfällen så hon är säkert borta i morgon också. Är hon det vet jag inte vad jag gör... Vill inte säga att jag ger upp för det gör jag säkert inte men känns verkligen som det. Jag är redan så skör. Så slut. Så borta att jag vet inte ens vad jag gör. Att ligga hemma och ha ångest över att gå till jobbet som jag egentligen tycker om. Att skrika av smärta i en kudde för att livet gör så ont. Det är inte mänskligt men det är min verklighet.

// Emma

Får se hur livet ser ut i morgon

Så svart!

Allt fortsätter vara svart. Jag hankar mig fram om dagarna och tycler allt är som att bestiga ett berg. Att bara ta mig upp är en kamp.

Jag har läkarbesök på tisdag och psykologen är intryckt på tiden efter läkaren, tiderna är egentligen samtidigt så när jag är klar hos läkaren är det direkt psykologen. Jag är sjukt nervös över läkartiden. Hatar att träffa läkare och läkaren påminner även om mammas man som gör allt svårare. Jag vet inte vad jag ska förvänta mig. Vad som ska tas upp. Kommer vi komma fram till något om ECT? Jag har dessutom inte berättat för Alex om ECT för jag vet inte ens vad jag ska säga. Tror inte ens han vet hur jag mår på riktigt. Jag har inte vetat hur jag ska säga eller skriva.

// Emma

Ibland vet man inte hur livet blir

I'm back

Oj vad det var längesedan jag skrev här. Ska försöka att börja skriva igen. Inte för er skull utan för min egen. Inga krav, bara skriva. Vad händer i mitt liv då? Ja... just nu känns det som allt händer men står egentligen rätt stilla. Jag har fått en ny diagnos, bipolär typ 2. Känns rätt bra då jag har känt igen mig i den länge. Efter den diagnosen kom verkar det som de har börjat förstå hur illa depressionerna är. Det som är skrämmande är att de inte riktigt kan medicinera ordentligt och nu föreslagit ECT. Jag har inte hört ett skvatt positivt gällande detta mer än det min ssk har berättat. Har dock varit med på några ECT behandlingar och det ser inte särskilt farligt ut. Jag känner mig desperat över något som kan hjälpa. Bara något. I alla fall så att jag kan få en liten paus från ångesten som äter upp mig.

Jag har lämnat mitt jobb som Biträdande föreståndare då mammas man var där för ofta och jag inte trivdes där längre. Jobbar nu natt på ett annat behandlingshem för ungdomar, har jobbat där drygt ett år nu.

Och, jag och Alex har köpt ett hus. Det är kul att äga ett hus men rädslan finns där om mammas man hittar mig. Vad gör jag då?! Går ju inte längre att bara flytta... Känns otryggt så fort Alex är borta på kvällen. Som om jag är övervakad. Att någon kollar. Fattar ju själv att så inte är fallet men känslan är gnagande.

// Emma

Ännu en gång har jag bevisat att jag kan.