Så svart!

Allt fortsätter vara svart. Jag hankar mig fram om dagarna och tycler allt är som att bestiga ett berg. Att bara ta mig upp är en kamp.

Jag har läkarbesök på tisdag och psykologen är intryckt på tiden efter läkaren, tiderna är egentligen samtidigt så när jag är klar hos läkaren är det direkt psykologen. Jag är sjukt nervös över läkartiden. Hatar att träffa läkare och läkaren påminner även om mammas man som gör allt svårare. Jag vet inte vad jag ska förvänta mig. Vad som ska tas upp. Kommer vi komma fram till något om ECT? Jag har dessutom inte berättat för Alex om ECT för jag vet inte ens vad jag ska säga. Tror inte ens han vet hur jag mår på riktigt. Jag har inte vetat hur jag ska säga eller skriva.

// Emma

Ibland vet man inte hur livet blir