Jag känner mig kluven. Vad vill jag egentligen? Jag vill vara scout, jag tycker det är kul, men det tar mer energi än vad det ger för tillfället. Jag vill ställa upp för min vän och min "ledarkollega" och vara med på de möten jag kan samt hajker, så som nu i helgen. Men hela jag skriker att jag inte orkar. Hela jag är slut. Hela jag är uppslukad av ångest. Jag har tagit fram packningen och det som ska i men jag drar mig för att packa. För jag orkar inte.
Jag är helt slut och flashar mer än vad jag någonsin har gjort. Alex väcker mig på nätterna för att jag ligger och skriker. Jag fastnar i vardagen och är helt uppslukad av minnesbilder och känslor. Jag kan känna hur mammas man tar på mig, hur jag blir slagen och hur jag har sex med honom. Det är väl bara att inse att detta någon gång skulle komma men att det var så här hade jag inte kunnat föreställa mig. Att det var så här tufft, jobbigt, outhärdligt hade jag aldrig kunnat förstå. Det gör så ont både psykiskt och fysiskt. Jag kan inte hantera det. Jag har van vid dissociationer men flashar är nytt. Hur hanterar jag det? Hur ska jag klara av det? Min sjukgymnast frågade om vi skulle ha ett uppehåll om det skulle hjälpa, jag tror inte det hade gjort någon skillnad. Jag får bara lära mig att stå ut och möjligtvis kunna styra lite själv.
// Emma
De säger att man inte ska ge upp, att det kommer bli bättre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar