Vänder!

Här gäller det att vara med! Efter en bra dag kommer det dåliga! Allt skit kommer över en på en gång! Alla tankar, känslor och kommentarer kommer ifatt mig. Jag måste verkligen lära mig att stänga av igen om det så ska kosta glädjen jag har börjat känna. Nu när man har börjat känna glädje igen så faller man djupare tillbaka! Längre ner än vad man var sist, djupare ner i havet av känslor och orken för att simma upp tar allt mer energi, allt mer ork och allt mer vilja.
 
Jag vill inte känna dessa känslor, jag vill inte tänka dessa tankar och jag vill inte ha kommentarerna ekande i huvudet. Jag vill inte, orkar inte. Vill ge upp, ge upp hoppet om att det kommer bli bra, ge upp hoppet om att må bra.

Hoppet ska försvinna för det är mer skadande än till nytta. Det drar mer ork än vad det ger. Hopp är inget för mig, snarare ett hopplöst ord som inte ska finnas i mitt ordförråd. Det ska försvinna! Bort!

Hoppet är inget för mig. Bara en plåga likt de andra orden, kommentarerna och känslorna som finns inne i mig. Inne, redo att komma ut, men jag släpper inte, släpper inte taget om muren jag har byggt upp. Det är mina känslor och jag ska behålla dom. I tryggt förvar i mig själv, där de hör hemma. Ingen ska få öppna mig, inte ens jag själv. Inte igen.

Har aldrig varit som nu, känslorna är där de ska men ändå känner jag mig konstig. Det känns fel. Allt är fel och jag gör fel, tolkar fel, säger fel och tänker fel. Ingenting blir rätt! Önskar att jag inte fanns, slapp existera men den hårda sanningen är att jag gör det. Jag finns och kommer väl antagligen alltid göra det. Tyvärr.

Som jag har sagt så många gånger så skiter jag snart i detta! Försvinner här ifrån men som vanligt kan jag väl inte hålla det simpla löftet! Värdelös på att kunna hålla saker! Varför lovar jag saker jag inte kan kan hålla?

Lögnare bör inte finnas, lögnare borde inte få stanna på denna jord! - En klok person.... i alla fall när det gäller denna lögnaren....

// Emma

Jag är en lögnare som inte borde finnas....

Glädjeämnen

Humöret är tillbaka, det går upp för att dyka ner och sen upp igen. Pennlandet gör mig knäpp, eller knäppare än vad jag redan är. Men trotts mitt pendlande humör så hittar jag små glädjeämnen i denna grymma värld.

Tanken på att skolan snart är slut, tanken på sommar med Marlene, havet, flytt, läger och jobba! Vilken underbar känsla det är av att bara tänka på det! En känsla jag kan leva ett tag på. En känsla av frihet och hopp, glädje och lycka!

Glädjen och stödet jag får av människor runt om kring mig är obeskrivlig.Ett stort tack till de underbara människorna som faktiskt finns i mitt liv!

Bjuder på en väldigt gammal "dikt" som jag skrev för några år sedan...

RosenRasande!

Blir så arg, så förbannad! Ja rosenrasande! Att man ens kan slänga ut sig något sådant, tycker inte det är rätt. Att misshandla en människa både psykiskt och fysiskt är fel! Speciellt om man gör det för att roa sig själv och för att man tycker att personen är äcklig. Det är fortfarande en person, en människa, en individ precis som du! Att förstöra en annan människa för att själv må bra är inte rätt, inte rätt alls!

Ingen människa förtjänar att bli misshandlade, varken fysiskt, psykiskt eller på något annat sätt. Alla är vi människor som kanske härstammar från samma släkte eller från samma person. Alla består vi av kött och blod, alla är vi lika egentligen, inte mer än värd än människan som sitter bredvid, inte mer värd än människan av annan ras på andra sidan jorden. Inte mer värd än den uslaste människan du kan hitta.

// Emma

Rosenrasande! Alla är vi lika mycket värda så kvittar det bakgrund, kön och sexuell läggning!

Mystiskt Maskrosbarn!

Fick idag en kommentar som jag aldrig har hört. En god vän skrev att jag var en av de mest mystiska maskrosbarnen han hade träffat. Stark samtidigt så otroligt hjälplös. Vuxen samtidigt som jag är ett barn. Har aldrig sett mig själv som ett maskrosbarn utan som en person som lever med det jag gör. Tar mig igenom dag efter dag, timme efter timme.

Ett maskrosbarn är något som växer upp till något vackert från något hårt. Som en maskros som växer upp genom asfalt. Mjukt möter hårt och blir något underbart!

Ingen aning om jag kommer kunna bli underbar, ta mig igenom livet. Kommer antagligen leva under asfalten för alltid, dömd till en evighet under den hårda ytan. Även om jag är dömd till evighet med plåga så tänker jag ge himlen en chans, ge mig själv en chans att komma ut ur plågan, ut ur asfalten, ut ur djävulens klor.

Ge livet en chans en sista chans för att visa att det finns något gott att leva för.

// Emma

Maskrosbarn är vackra, starka och några att se upp till!

Timme, Minut eller Sekund?

Vad kan förändras på en timme, minut eller sekund? Trodde inte det kunde gå snabbt! Överlycklig i ena, dåligt i den andra, en skiftning på bara en sekund.

Allt går så snabbt, jag hinner inte med längre! Från att för tre veckor sedan inte orka stå upp, söka lägenhet och vara dömd till en evighet här hemma till att sitta här med ett påskrivet kontrakt och ett inflyttningsdatum! Ojoj vad jag har hunnit med!

Flyt på hög nivå här, men ändå så slipper jag inte känslan, känslan av värdelöshet, ångest och de evigt återkommande tankarna! Tankarna jag inte kan dela med någon annan än mig själv, möjligtvis Mattias ibland.

Flytt den 7 och 9 augusti sen är jag ensam, ensam i min egna, ja min lägenhet. Kan det bli bättre? Vet inte själv om det kan bli det. Kan vara rätt läskigt att vara själv. Vad kommer att hända? Kommer jag klara av det? Hm... många frågor som det bara finns ett sätt att få svar på, genom att flytta och testa. Dock är det lite fel datum då jag vet att Mattias antagligen har semester, inte jätte bra när jag vet hur jag blir när jag är ensam.

Känner att jag är rädd att börja må bra, kommer jag kanske orka göra något som jag kanske inte hade velat när/om jag mår bra? Tankarna finns ju där och de kanske kommer hända något? Hoppas på det bästa men är rädd. Är lite som min lärare sa en gång, det är inte bara att överleva utan leva. Kommer jag att kunna börja leva eller jag ska fortsätta med att överleva?

Den ständiga rädslan om framtiden ligger som ett tryck över bröstet men känns samtidigt som framtiden kan inte bli värre än vad nutiden är. Ensamheten kommer den vara värre än rädslan av mammas man, kanske kanske inte. Jag vet inte riktigt!

// Emma

Man ska egentligen inte behöva vara rädd för sin framtid. Jobba med den istället för mot den!