Livet på en pinne

Igen är hon sjuk, psykologen. Har stort sätt bara träffat henne en gång sedan semestern. En gång. Det är för lite. Dessutom kan inte jag nästa gång så är en månad tills nästa gång. Hur ska det gå?

Hämtade medicin idag och det blev nästan en läkarbedömning men lyckades ta mig ur det. Fick lova. Allt är så svårt just nu. Energinivån ligger på "orkar jag borsta håret idag?". Hur är det meningen att jag ska lyckas leva i det? När jag inte ens alltid orkar borsta håret?

Hade medarbetarsamtal igår. Allt var perfekt förutom just att jag är sjuk mycket. Men jag kan inte rå för det men nu måste jag väl bita ihop och inte vara sjuk. Alex sa att jag förr alltid orkade jobba, mycket. Och det stämmer. Förr jobbade jag minst 150% men nu klarar jag knappt 100%. Klarar knappt att gå upp...

// Emma

Livet leker, aldrig grubbla, när du lever i en parasit i bubbla!

Kluven

Jag känner mig kluven. Vad vill jag egentligen? Jag vill vara scout, jag tycker det är kul, men det tar mer energi än vad det ger för tillfället. Jag vill ställa upp för min vän och min "ledarkollega" och vara med på de möten jag kan samt hajker, så som nu i helgen. Men hela jag skriker att jag inte orkar. Hela jag är slut. Hela jag är uppslukad av ångest. Jag har tagit fram packningen och det som ska i men jag drar mig för att packa. För jag orkar inte.

Jag är helt slut och flashar mer än vad jag någonsin har gjort. Alex väcker mig på nätterna för att jag ligger och skriker. Jag fastnar i vardagen och är helt uppslukad av minnesbilder och känslor. Jag kan känna hur mammas man tar på mig, hur jag blir slagen och hur jag har sex med honom. Det är väl bara att inse att detta någon gång skulle komma men att det var så här hade jag inte kunnat föreställa mig. Att det var så här tufft, jobbigt, outhärdligt hade jag aldrig kunnat förstå. Det gör så ont både psykiskt och fysiskt. Jag kan inte hantera det. Jag har van vid dissociationer men flashar är nytt. Hur hanterar jag det? Hur ska jag klara av det? Min sjukgymnast frågade om vi skulle ha ett uppehåll om det skulle hjälpa, jag tror inte det hade gjort någon skillnad. Jag får bara lära mig att stå ut och möjligtvis kunna styra lite själv.

// Emma

De säger att man inte ska ge upp, att det kommer bli bättre.

På tiden?

I morgon har jag läkartid. Lika avskyvärt som vanligt. Hatar läkartider! Sen har jag psykologen, om hon nu är frisk. Blir inte förvånad om hon är sjuk. Har inte varit hos henne sen 21/8. Sjukt jobbigt. Jag är beroende av rutiner. Visst att man kan bli sjuk men det gör inte det mindre jobbigt. Det är självklart okej att vara sjuk men för mig är det lika jobbigt att få en tid avbokad. Och nu har hon varit sjuk vid två tillfällen så hon är säkert borta i morgon också. Är hon det vet jag inte vad jag gör... Vill inte säga att jag ger upp för det gör jag säkert inte men känns verkligen som det. Jag är redan så skör. Så slut. Så borta att jag vet inte ens vad jag gör. Att ligga hemma och ha ångest över att gå till jobbet som jag egentligen tycker om. Att skrika av smärta i en kudde för att livet gör så ont. Det är inte mänskligt men det är min verklighet.

// Emma

Får se hur livet ser ut i morgon