Tre år sedan

Jag sitter på jobbet som vanligt. Är ensam då det är möte för ordinarie personalen.

I tisdags var jag hos Mattias vi pratde lite om händelsen på jobbet och jämförde med hur jag hade reagerat för tre år sedan. Ska sanningen fram hade jag inte reagerat fö tre år sedan, jag hade ryckt på axlarna, om ens det. För tre år sedan befann jag mig i ett svårt hål som jag aldrig trodde jag skulle komma upp ur. Idag reagerar jag starkt över vissa saker och säger till när jag tycker det inte känns rätt. Men till saken hör att det är inte lättare nu som alla tror. Det är stundtals värre nu än innan.
Visst jag mår bättre på många vis men just nu är allt bara för mycket! Skola jobb, jobb, jobb, jobb, pojkvän, vänner, jobb och jobb. Det är the never ending story! Jag orkar helt enkelt inte mer. Jag är slut!

// Emma

Hur ska jag göra när jag verkligen inte orkar mer?!

Mormor

Mormor! Jag sitter och stickar. Det finns inte många gånger jag är så nära dig som när jag stickar. Det är få gånger jag kan tänka på dig och le. Det är få gånger jag ler och saknar dig så mycket som när jag stickar. Just nu stickar jag, eller försöker, lära mig sticka hälen på raggsockar för alla dina är sönder. Alla dina underbara beige/bruna raggsockar är i sönder. Önskar att du hade hunnit lära mig sticka hälen men jag tänker göra dig stolt och lära mig. Om det så är det sista jag gör.

Just nu tycker jag bara stickningen ser fel ut men vet efter tidigare försök att det ser fel ut till en början men blir bättre sen, vi får se om jag får ihop det. Men jag tänker klara det, du ska bli stolt mormor! Jag önskar du var här.

Minns när jag gick i 8:de klass och stickade lovikavantar. Jag var klar med den första och springer hem till dig på min lunchrast för att visa. Jag minns hur stolt du blev mormor, jag minns din kommentar som om det vore igår. Jag minns allt.

Mormor, just nu sitter jag och gråter, gråter för att jag saknar dig. Gråter för att du inte är här med mig. Jag lovar dig dock mormor jag ska klara av att sticka hälen. För din skull!

När jag har lärt mig att sticka en häl så ska jag ta upp mitt gitarrspelande igen för det har jag inte heller gjort sen du dog. Minns när du satt och spelade för mig, lärde mig spela och hjälpte mig med gitarrläxan. Mormor, jag minns. Jag minns när du försökte lära mig "Love me tender", när du försökte lära mig låten om fåglarna. Minns inte vad den heter mormor, vet att den går något som "alla fåglar kommit ren", den kanske heter så också? Gör den det mormor? Jag minns i alla fall att jag aldrig lärde mig den så det ska jag också göra mormor. För jag vill göra dig stolt!

Satt och lyssnade på Drinkarflickans död med Lapplisa innan mormor och jag började gråta. Jag tänker bara på dig! Mormor kom tillbaka till oss. Vi behöver dig, jag behöver dig! Mormor snälla mormor!

// Emma

Älskar dig, kommer saknaden någonsin bli mindre?

ÄCKLAD!

Fy vad jag känner mig äcklig och äcklad! Många tankar väcktes!

De som känner mig vet hur hög tröskel jag har på jobbet men idag gick min gräns! Idag blev jag, inte rädd, men äcklad och fick ett väldigt obehag när min gubbe som jag tvättar ner till och byter blöja får stånd (vilket inte är ovanligt). När jag har tvättat honom färdigt och ska gå så ställer han sig upp och ska krama mig när han har sin kind vid min säger han att han ska tänka på mig när han ska "koppla av" i kväll och han berättar att "snoppisen" (som han döpt den till) nyss sprutade. Det enda jag fick fram var att det lät fel när han berättade detta för mig när jag gav honom en kram. Han svarar inte på detta utan ger mig en puss på kinden.

När jag går där ifrån inser jag nyss vad som hände och blev väldigt påverkad av detta. Mina arbetskamrater reagerade på att det var något direkt de såg mig och jag berättade vad det var. Saken är även att jag innan på kvällen reagerat över att denna gubbe "gnuggade" in sitt huvud vid mina bröst när jag gav honom en kram men då tänkte jag inte så mycket på det utan att det nog inte var meningen. Han brukar inte göra sånt mot mig. Han brukar visa respekt mot mig. Jag är den som har mest respekt hos honom och jag är den han lyssnar mest på.

Denna människa är inte sjuk på det sättet att han inte vet vad som är rätt och fel utan han är väldigt medveten om vad han gör och säger. Han vet var han ska trycka för att han ska få som han vill. Men detta var något nytt som jag inte lyckats läsa av på honom innan. Många tankar väcktes i kväll och det är tankar jag inte tänkt på länge, minnen jag nästan förträngt! Usch! Äcklad, Äcklig!

// Emma

Jag är tom på ord men full av tankar och känslor!