Trött

Så trött på att må dåligt just nu, är så trött på att mamma dricker och att hon har börjat smyga med det. En sak som är säker att jag märker direkt när mamma har druckit eller när hon är bakfull. Är så trött på att må dåligt så vill inte ens stiga upp om dagarna, inte minst nu när det börjar bli höst, kallt och mörkt.

Vet inte längre om jag vill ha hjälp eller om jag inte vill ha det, ska jag sluta eller inte. Orkar jag ta mig dit, orkar jag prata, ingen aning om jag ska vara ärlig. Kommer ändå aldrig må bättre så vad spelar det för roll.

Att orken bara kan försvinna på detta sätt är helt otroligt, för någon dag sedan mådde jag ändå ok eller gjorde jag? Det kanske bara var som att jag stängt av, inte ville eller orkade mer? Hur f*n ska jag orka? Hur är det meningen att jag ska ta mig igenom dagarna som ändå är så plågsamma att jag inte ens vill ta mig genom dem.

Det sägs att sömnen är viktig för att må men jag då? Jag vill inte ens sova, vill inte drömma, vill inte se allt fler gånger, vill att det ska vara slut. Vägrar sova, vill inte!

// Emma

Sömn är läkande men för mig, för mig är det bara en upprepning...

PS. Grattis bror min på din 35års dag! DS.

Smuts, smutsigare och smutsigast

Känner mig smutsig, äcklig och varje cell av mig skriker DUSCHA! Att duscha tre gånger på en dag kanske inte är något att rekommendera. Men om jag nu inte rekommenderar det själv varför gör jag det då? Varför tillåter jag mig skrubba tills jag blir helt röd och varför duschar jag när jag vet att det inte hjälper ett skvatt?!

Orkar inte med skolan i morgon så blir att vara hemma och plugga...

// Emma

Det finns två olika sorters smuts, det finns damm m.m. som är smutsigt sen finns det jag.

Livets mening...

Allt känns så meningslöst, så tungt. Hela jag skakar och mitt hjärta sitter i halsgropen, jag vet inte längre vad som är upp eller vad som är ner. Jag har ingenstans att ta vägen, ingenstans att vara eller rymma. Ingenstans där jag kan gömma mig ifrån mig själv.

Det sägs att hoppet är det sista som överger en människa, men det kan inte stämma. Hoppet är borta sedan länge så jag vet inte varför jag stannar kvar, varför jag kämpar för det finns ingen mening med det. Det finns ingen mening med livet och det finns egentligen ingen mening med att kämpa. Jag antar att jag fortsätter kämpa för att jag är så nedras envis, för envis för mitt egna bästa.

Jag är på väg neråt igen, kommer jag någonsin kunna ta mig upp eller är det en hopplös cirkel under ytan som kommer pågå resten av mitt liv, jag tror det. Jag kommer inte klara det men ändå stannar jag kvar, är det mitt egna sätt att straffa mig själv, eller vad är det jag håller på med? För det kan inte vara meningen att jag ska må bra, för det är för sent, för sent för att jag ska ställa mig upp på mina ben igen. Jag kommer för alltid krypa på mina bara knän för att ta mig fram här i världen, jag kommer inte ha styrkan till att ställa mig upp och om jag får det så kommer det vara för sent för då har musklerna, orken, förtvinat.

Jag är bortom räddning, bortom livets lycka.

// Emma

Även om envishet är en bra egenskap kan den ibland vara i vägen för det man vill.