Ångest, igen?

Känns som nålar som sticker in i huden, andas häftigt och kan inte lugna ner mig. Känns som jag kommer dö. Även om jag vet att så inte är fallet så känns tanken skrämmande. Har varit på konstigt humör hela dagen och bör väl ha sett detta redan i morse när kroppsdelar somnade, jag gungade utan anledning, kunde inte sitta stilla med mera. Jag bör veta bättre om vad som skulle komma, veta mina tecken, veta känslan.

Vill bara att det ska ta slut...

// Emma

Jobbar

Jobbar och står i för att slippa, slippa tankarna, känslorna och vara mig själv. Jobbar så mycket jag bara kan och har knappt tid till något annat. Hade gärna jobbat dygnet runt utan att sova, utan att äta och utan att tänka. Tankarna förföljer mig och jag försöker springa ifrån dom, bort från dom för jag orkar inte. Vill inte tänka, vill inte känna. Bör inte, ska inte!

Tankarna kommer när jag slappnar av och varje dag, varje timme blir de värre, starkare och mer outhärdliga. Hur länge ska man orka, hur länge ska jag kunna? Jag vill vara den jag en gång var, den som klarade det mesta utan att ta åt sig, klaga eller tänka efter. Nu är jag den som tänker hela tiden, är som en svamp när det gäller att ta åt sig saker och den som tänker alldeles för mycket.

Satt vid en av mina gubbar i natt för att försöka få honom till att somna och kom på mig själv med att sitta och gunga, gunga bort ångesten, gunga bort tankarna. Att gunga har länge varit ett sätt för mig att komma bort men nu fungerar det inte längre, jag gungar tills jag mår illa, häftigt fram- och tillbaka, fram- och tillbaka men ingenting händer. Tankarna finns kvar och känslorna lika så.

Nu tog tankarna överhand igen får väl avsluta med ett osammanhängande inlägg...

// Emma

Framåt å bakåt, Framåt å bakåt, Framåt å bakåt...

Var ett tag sen!

Det var ett bra tag sen jag släppte på alla hämningar och hade roligt! Riktigt roligt. Att få vara sig själv, den spralliga, knäppa och den som inte bryr sig ett skit om vad andra tycker om en.
Varit iväg fyra dagar på läger som började som skit, första dagarna var jag fast besluten på att åka hem men det vände, som tur var. Stannade och upplevde hur det var att må bra! Skita i allt och alla och bara vara jag!

Helt underbart och Scouterna är återigen en del av mitt liv, en positiv del! Var ett tag sedan. Var inte många från kåren i år 20 stycken sammanlagt och det lät lite mesigt när vi tog kårropet på avslutningen när vi bara var sju stycken. Och mot all förväntan drog vi hem två priser, ett med kåren vi bodde med och ett själva. Så vi lät ännu mesigare när fyra av oss gick upp för att ta pris och vi tre satt kvar och tog ropet! Men, jag trivdes som fisken i vattnet och kan inte bärga mig till Camp Bjäre! En vecka utan skit och bara leva! Älskar det!

// Emma

Kårrop
Vi är scouter tända gnistan,
våran band får aldrig brista,
vi ska kämpa till ärans topp,
ingen eld får brinna opp,
Perstorp Perstorp Perstorp!