Känner mig misslyckad, säkert utan anledning. Jobbigt samtal hos psykologen där det blev klart att jag inte gör tillräckligt (okej säkert jag som tolkar för mycket). Men jag måste lära mig hantera dissociationerna för att kunna gå vidare i behandlingen då jag dissocierar lätt under våra samtal. Jag förstår hur hon tänker men det kanske går för fort? Jag hindrar mig själv för att dissociera många gånger men det kommer inte riktigt fram. Dessutom ska vi fortsätta med varannan vecka för att "se hur det fungerar", det har inte fungerat hittills så varför skulle det funka framöver? Jag vet inte hur jag ska klara behandlingen.
Remissen till DBT gick inte igenom, skönt på sätt och vis. De ansåg att jag behövde behandlingen men att jag inte var prioriterad. Ny remiss ska skickas nästa gång det finns möjlighet att skicka. Jag är rädd för DBT, inte av själva behandlingen utan snarare för att behandlingen är i samma stad som jag jobbar i och att jag vet att ungdomarna jag jobbar med kommer vara där också. Inte för att de kommer gå i samma behandling utan mer att de faktiskt kommer röra sig på samma ställe som mig.
// Emma
Ibland blir livet bara för mycket. Nytt andetag, nytt försök.
