Svackor

Dessa svackor. Hur är det tänkt att jag ska klara dem. Jag går upp i mani och är där 1-2 veckor beroende på när jag säger till och får medicin för det. Men sen. Sen är det rätt ner till avgrunden. Ner till mörkret och dess klor. Ner till ångest. Ner till ännu en depression.

Visst det positiva är när jag är längst ner till avgrunden gör jag inga suicidförsök. Jag orkar helt enkelt inte. Jag kan planera men inte genomföra. Jag antar i alla fall att det är positivt, det sägs det. Men är det verkligen mänskligt att låta mig leva? Att låta mig plågas? Låta mig torteras? Vem har makten till att bestämma om jag ska leva eller inte? Jag vill ha makten om mitt eget liv!

// Emma

Jag får väl fortsätta gå även om bromsen ligger i mitt i en uppförsbacke!

Misslyckad?

Känner mig misslyckad, säkert utan anledning. Jobbigt samtal hos psykologen där det blev klart att jag inte gör tillräckligt (okej säkert jag som tolkar för mycket). Men jag måste lära mig hantera dissociationerna för att kunna gå vidare i behandlingen då jag dissocierar lätt under våra samtal. Jag förstår hur hon tänker men det kanske går för fort? Jag hindrar mig själv för att dissociera många gånger men det kommer inte riktigt fram. Dessutom ska vi fortsätta med varannan vecka för att "se hur det fungerar", det har inte fungerat hittills så varför skulle det funka framöver? Jag vet inte hur jag ska klara behandlingen.

Remissen till DBT gick inte igenom, skönt på sätt och vis. De ansåg att jag behövde behandlingen men att jag inte var prioriterad. Ny remiss ska skickas nästa gång det finns möjlighet att skicka. Jag är rädd för DBT, inte av själva behandlingen utan snarare för att behandlingen är i samma stad som jag jobbar i och att jag vet att ungdomarna jag jobbar med kommer vara där också. Inte för att de kommer gå i samma behandling utan mer att de faktiskt kommer röra sig på samma ställe som mig.

// Emma

Ibland blir livet bara för mycket. Nytt andetag, nytt försök.

Slut

Var ett tag sedan jag skrev. Vad har hänt då? Jag har precis kommit ner från en hypomanperiod. Den varade ovanligt länge då jag renoverar också. Kan inte direkt säga att jag har varit i en stimulifattig miljö som jag borde vara i.

Det har även varit jul och nyår (när jag skrev jul autokorrektade mobilen till kul, om det ändå hade varit så väl). Jag var hemma veckan innan jul, ensam, då Alex jobbade. Men den 21-25 var vi hos svärföräldrarna. Skönt att få komma ifrån. Skönt att inte vara hemma. Är gärna en tradition jag håller på!

Nyår, då hade jag valt att jobba för att slippa. Så nyår var faktiskt okej. Vi hade en ungdom hemma. Han var nöjd och personalen var nöjd.

Jul och nyår brukar vara hemska men lyckades ta mig igenom det ännu ett år!

Jaja nu ska jag fortsätta dra spik!